Man måste definiera begreppet ”rättskultur” mycket mer vidsträckt än dagens forskning brukar göra. Lawrence M. Friedmans mycket använda definition går ut på att rättskulturen gäller värderingar och attityder som håller ihop rättssystemet och som bestämmer dess betydelse i kulturen.9 I början av nya tiden hade förvaltnings- och rättsväsendet så mycket samarbete med varandra att det är omöjligt att skilja dem från varandra. Den här symbiosen kan bäst beskrivas med hjälp av termen förvaltnings- och rättskultur. I rättskulturen fanns det alltså många olika delar. Rättsväsendets förfaringssätt, kyrkans och samfundets sociala kontroll samt samhällets officiella normer (lagar och t. ex. 1619 års stadga om städernas administration, den sistnämnda promulgerades dock aldrig) måste tas med, när man undersöker 1600-talets förvaltnings- och rättskultur. Förutom domstolsinstitutionens officiella normer är också samfundets och domarnas inofficiella normer och sedvänjor en del av rättskulturen. Domarnas och samfundets traditionella tänkesätt och deras arbetsmetoder, med hjälp av vilka de gestaltade ”rätten” och samfundslivet, är också viktiga faktorer. Det finns också skäl att beakta faktorerna inom själva domstolsväsendet. Domarna var redan på 1600-talet den mest centrala delen av rättskulturen, vilket bland annat tog sig uttryck i starka domarpersonligheters inflytande (bl. a. just de kungliga borgmästarna) samt domarnas åsikter om de behandlade fallen.10 I figur 1 ser vi en skiss av den här saken och dess olika delar. Det finns tre delar i förvaltnings- och rättskulturen: det urbana rätts- och förvaltningsväsendet; stadssamhället och staten. I idealsituationen har alla delar en lika stor lott av helheten. Naturligtvis var situationen i verkligheten inte sådan. Figur 1 liksom de andra formalistiska figurerna som föreställer läget i Gamlakarleby och Vasa, åskådliggör pro128
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=