förvaltningen bör betraktas som ”långa vågor” och att förvaltningssystemet måste analyseras som en helhet (klarläggande av funktioner, undersökning av växelverkan mellan de olika delarna) och att man måste förankra det i sin egen tid och dess värderingar. Riggs anser vidare att förvaltningssystemet ständigt förändrar sig. Följaktligen är förvaltningen en motsägande helhet, eftersom de ”nya” tankarna inte makar undan de "gamla". Många gånger följer delar med som inte passar ihop, vilket förorsakar stora friktioner inom förvaltningen.6 Riggs har ett jämförande behandlingssätt och han presenterar en klar makronivåanalys. Men på samma gång kan man använda alla ovan nämnda delar i praktiken på ”mikronivå”: i stormaktstidens städer. Riggs' teser kan förenas med, och bearbetas med hjälp av Juha Vartolas allmänna modell om förvaltningens olika delar och som vi kan modifiera och använda som ett verktyg, när vi analyserar de kungliga borgmästarnas verksamhet i lokalsamhället och deras roll mellan statsmakten och borgerskapet. I Vartolas modell finns tre delar som har i samband med varandra:7 1. Strukturer, d.v.s. förvaltningens organisation. Under 1600-talet var det svårt att förändra rådstugurättens organisation, men detta var förstås inte heller helt omöjligt. Och förändringar förekom verkligen, ty den församlade rådstugurätten började så småningom bestå av allt färre medlemmar. Tidigare var det vanligt att rådet hade fler än tio män. Makten började koncentrera sig till några få män.8 2. Processer, d.v.s hur man fattar beslut och hur besluten verkställs. Processer är lätta att förstå och också ganska lätta att förändra. I 1600talets stadssamhälle var en typisk process (som samtidigt har ett nära samband med djupstrukturer) att det material som tillverkades av förvaltnings- och rättsväsendet blev ännu noggrannare och omfattade mycket mer information. När stadsskrivaren började göra ordentliga 126
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=