Finland var problemen med kungliga borgmästarna också mindre allvarliga och mera sällsynta än i Sverige. Det finns två huvudorsaker därtill. För det första, stadskulturen var - om man generaliserar lite - yngre i Finland än i Sverige (se karta 1 och anmärkningar angående städernas ålder) och därför var det lättare för staten att utnämna sina kandidater till borgmästare. Kritiken var inte så hård som i Sverige och motståndet var också svagare. En annan orsak är att i Finland fanns under förra delen av 1600-talet många starka generalguvernörer som ville - och kunde - organisera stadsväsendet. Den ursprungliga orsaken var alltså att staten måste få pengar och män från Finland till rikets stora krig. Och för det måste städerna fungera bra. De kungliga borgmästarna troddes vara den bästa medicinen mot problemen. De kungliga borgmästarna har ofta haft ett dåligt rykte, eftersom det ibland uppstod problem i stadssamhället under deras förvaltningstid på grund av nya bördor och ökad kontroll av befolkningen med mera. Den kungliga borgmästaren var ofta den ”verkställande direktören” som fullföljde statens planer - eller åtminstone försökte göra det. I Sverige var många av de bästa borgmästarna - ur statens synpunkt - akademiker och jurister. I Finland utfördes de bästa resultaten av de borgmästare som i första hand var köpmän.5 Fred W. Riggs’ modell om det prismatiska samhället är användbar även i historisk forskning även om den egentligen har utarbetats för att undersöka av u-ländernas förvaltningsproblem. Riggs betonar att 125 Strukturer, processer, kulturer: teori och praxis vid undersökningen av stadsförvaltningen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=