För att städerna skulle fungera så bra som de borde, var det ytterst viktigt att utveckla deras administration och rättsväsende. Utvecklingspolitiken motsvarar de åtgärder som vidtogs för central- och länsadministationen. I praktiken var syftet att skapa en fungerande ekonomi i städerna för att staten skulle kunna finansiera sina krig bättre. Man har tidigare undersökt de här sakerna på en mycket allmän nivå, men inte särskilt stor uppmärksamhet har fästs på, hur denna verksamhet skedde i praktiken i städerna. Nästan det enda undantaget utgörs av stadsmonografierna, där man många gånger färgstarkt har beskrivit speciellt hur de kungliga borgmästarna ”vållade” problem i stadssamhällena. Vanligen anser man att borgmästaren - d.v.s. hans person eller hans verksamhet - var en orsak till ”ofreden” eller ”striderna”, alltså att allt var borgmästarens fel. Emellertid har man inte analyserat borgmästarnas möjliga åtgärder för att utveckla stadens förvaltning, rättskipning eller någonting annat som kunde påverka livet i staden. En mycket väsentlig fråga som inte tillfredsställande har besvarats är varför det förekom problem.4 De kungliga borgmästarna såg med större eller mindre framgång till att kronans befallningar åtlyddes och utfördes. De här männen som insattes i sin tjänst på order av eller med hjälp av ett starkt stöd från regeringen, generalguvernören eller landshövdingen började komma till alla rikets städer först under 1630-talet. På karta 1 ser man när och till vilka städer de kungliga borgmästarna kom första gången. De första insattes i de stora städerna i Sverige eller i Åbo i Finland. Vid 1640-talets mitt hade nästan alla betydliga städer fått sin första kungliga borgmästare.Det är viktigt att observera att de finländska städerna fick sina tjänstemän tidigare än städerna i den västra rikshalvan. I 124 Kronans medicin: de kungliga borgmästarna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=