Modellerna överlappar med varandra i det avseendet, att de alla behandlar eller tar hänsyn till "kulturella nivåer" (djupstrukturer), som också har en viktig roll i tolkningarna. Därför är det möjligt att tillämpa dem även när det gäller att undersöka verkligheten i 1600talsstäderna. Jag försöker att med de här begreppen och termerna konstruera några modeller som kan vara till nytta när man undersöker förvaltningsmän i det förgångna. Vad ämbetsmännen gjorde är inte den viktigaste frågan, utan i stället varför borgmästarna, särskilt de som kom till sin tjänst med en kunglig fullmakt, ganska ofta råkade i konflikt i sitt samfund. Syftet med undersökningen är alltså att med hjälp av ämbetsmän undersöka de problem som uppstod i städernas förvaltnings- och rättssystem.2 Den allmänna bakgrunden till fenomenet är att den inre ordningen i svenska städer förändrades mycket från och med 1610-talet, när regeringen började kräva avsevärt mera medverkan till statens uppbyggnad än tidigare. Detta är ett faktum oavsett om man ser saken från t.ex. Eva Österbergs och Nils Erik Villstrands syn på växelverkan och dialog mellan stat och lokalsamhälle eller Sven A. Nilssons och Jan Lindegrens syn på kontroll och disciplin. De ovan framförda synpunkterna skiljer inte så mycket från varandra i motsats till vad man ofta tror. De avspeglar den dåtida verkligheten från två olika synvinklar. Å ena sidan hade staten många krav som förstods och godkändes av undersåtarna och å andra sidan måste staten kommunicera med lokalsamhället och förhandla med det. Staten, ämbetsmännen och stadsborna var de tre viktigaste aktörerna och deras inbördes relationer kännetecknades av växelverkan, samspel och konflikt.3 123 Staten och kraven på en bättre förvaltning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=