ningar och ”stadgar”. Strävan var att reformera både normerna för stadsförvaltningen och det urbana förvaltnings- och rättsväsendet i praxis. Stormaktstiden var en viktig epok just därför att under den perioden skärptes statens krav på städerna betydligt, t. ex. hur förvaltnings- och rättsväsendet i städerna använde sin tid. Det bästa exemplet på det är den så kallade 1619 års stadga om städernas administration, där man bl. a. gav mycket noggranna anvisningar för rådstugurättens sammankomsttider, hur många möten som borde hållas och när de borde hållas. Stadgan reglerade också vad stadsskrivaren måste skriva in i domboken, med mera.1 I den här uppsatsen fokuserar jag borgmästarnas verksamhet och deras ibland besvärliga ställning mellan överheten och borgerskapet. Följande frågor blir aktuella: den första gäller utnämningarna till s.k. kungliga borgmästare. Den andra punkten gäller den förvaltningsoch rättskultur som var kännetecknande för en enskild stad, och borgmästarnas (och de andra rådstugurättsmedlemmarnas) betydelse för den. För det tredje framställs några teoretiska modeller, som kanske kan förklara de komplicerade situationer som uppkom i olika städer under stormaktstiden. Som hjälpmedel används teoretiska modeller som har utformats av förvaltningsvetenskapen och rättsvetenskapen. De mest intressanta modellerna i detta sammanhang är teorin om det så kallade prismatiska samhället (the theory of prismatic society) av Fred W. Riggs och Juha Vartolas modell som gestaltar och specificerar förvaltningens olika nivåer och begreppet "rättskultur" som det utvecklades av rättsvetenskapen. 122
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=