landet genom förläningar till adelns främste, ersattes då av en fogdeförvaltning som redan 1530 sköttes av omkring 60 kungliga fogdar, och vid kungens död var de nästan 200. Därefter hejdades fogdekårens tillväxt och den utsattes till och med för kraftiga nedskärningar, framför allt under Erik XIV. I det sextonde seklet utgjorde emellertid fogdarna en stor andel av det tunna skikt av befolkningen som inte producerade materiella förnödenheter. Den socialhistoriska pionjären Hans Forssell insåg genast att de bildade en ny samhällsklass, skapad av statsmakten själv, en klass "som uppstiger ur folkets led och växer till allt större betydenhet vid sidan af de forna herrskande klasserna."2 Om till antalet fogdar också läggs en skrivare per fogde fördubblas genast denna samhällsklass, ty skrivarna hade också ett likartat socialt ursprung, de skötte sina sysslor i nära samarbete med fogden och de hade också staten att tacka för sin utkomst. På så vis växte en samhälllsklass fram som i antal var nästan lika stor som adeln, åtminstone när fogdeförvaltningen var som mest utbyggd omkring 1560. Omkring 400 fogdar och skrivare i lokalförvaltningen kan jämföras med omkring 550 vuxna adelsmän.3 Även på rättskipningens område såg perioden nya ämbetsmannagrupper. Parallellt med fogdegruppens tillväxt ökade de ofrälse vikarierna för häradshövdingarna, lagläsarna, i och med att de adliga häradshövdingarna lämnade sina provinsgöromål och drogs in i centralförvaltningen.4 Snabbast steg deras antal under andra halvan av 1500-talet och under 1600-talet sköttes den lokala rättskipningen så gott som uteslutande av män med enklare socialt ursprung.5 Det sjuttonde århundradet brukar framhållas som förvaltningsapparatens verkliga expansions- och moderniseringstid. Förutom utbyggnaden av den regionala förvaltingen genom landshövdingeämbetets tillkomst, så växte antalet ämbetsmän i den centrala statsförvaltning12
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=