Som kommunikationskanaler fungerade kommissionerna i två riktningar: ned mot samhället hade de en ideologiförmedlande funktion; från samhället upp mot staten fungerade de som informationskällor om tillståndet i samhället. Den här undersökta kommissionen rannsakade om ämbetsmissbruk utifrån allmogens klagomål. Dessa klagomål handlade om felaktiga uttag av pålagor, mutor eller liknande saker, och berörde därigenom ämbetsmissbruk bland de statliga tjänstemännen från de lägsta och ända upp till landshövdingarna. På så vis styrdes allmogens missnöje mot enskilda personer - mot vissa "onda" tjänstemän, snarare än mot staten. På detta sätt blev klagomålen funktionella för de styrande; inom vissa gränser tilläts allmogen ge utlopp för sin ilska och de styrande kunde sedan visa sin omsorg om folket genom att lyssna på det och i förekommande fall hjälpa det. Kommissionernas funktion som kommunikationskanaler var alltså mycket viktig. Men även om kommissionernas syfte i hög grad var legitimerande och ideologiförmedlande, kan man inte bortse ifrån deras konkreta rättsliga funktioner: att rannsaka och döma tjänstemän. Som kontrollinstrument kunde kommissionerna riktas mot alla tjänstemän, från landshövdingar till lägre lokala tjänstemän. Mängden klagomål var i regel mycket stor vilket ledde till att ett betydande antal fogdar, länsmän och andra tjänstemän dömdes till hårda straff, antingen av kommissionen själv eller av Kungl. Maj:t. På så vis statuerades exempel och kungens auktoritet demonstrerades såväl för tjänstemännen som för allmogen. Även om planerade rannsakningar begränsades i omfattning eller inte genomfördes alls fungerade hotet om eventuella räfster som disciplinerande. Mellan uppgifterna att fungera legitimerande och att kontrollera tjänstemännen rådde emellertid inte något motsatsförhållande. För att kommissionerna skulle kunna fungera som kommunikationskanaler 116
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=