Det har blivit alltmer vedertaget att ge perioden mellan medeltiden och den moderna tiden benämningen "den tidigmoderna". I grova drag omspänner den utvecklingen mellan 1500 och 1800. En av de mest genomgripande samhällsprocesserna under denna period var, i det europeiska perspektivet, framväxten av starka statsmakter, d.v.s. centraliserade organisationer som utövade - eller åtminstone gjorde anspråk på att utöva - all makt inom definierade geografiska områden. "Staten" är emellertid inte en särskilt lättfångad företeelse. Den är problematisk att definiera i allmänna termer och dess konkreta gränser är svåra att peka ut i de enskilda fallen. En definition som används av historikern John Brewer i hans uppmärksammade analys av den brittiska statsmakten på 1700-talet pekar på ett förhållande som anknyter till den samling uppsatser som här föreligger, nämligen de statliga ämbetsmännen. Staten är, säger Brewer, "en territoriellt och juridiskt definierad politisk enhet där offentlig auktoritet är skild från privat makt, och som bemannas av ämbetsmän vilkas primära lojalitet är till de politiska institutioner som lyder under en suverän och slutgiltig makt."1 En viktig - men ofta förbisedd - aspekt av staten är alltså de personer som utövade och verkställde de politiska åtgärder som beslutades. Ser vi till den svenska utvecklingen under den tidigmoderna perioden är det uppenbart att statens framväxt och etablering innebar att nya grupper av sådana personer skapades av staten själv, ämbetsmannagrupper som verkställde de politiska besluten och som ofta stod vid sidan av den officiella och traditionella ståndsideologin. Redan Gustav Vasas fogdeförvaltning framfödde, i all sin enkelhet, en grupp människor av betydlig numerär. Den medeltida modellen, att styra 11
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=