Brevet om kungens omsorg och kommissionens tillsättande sändes ut till samtliga landshövdingar, inte bara till de som var i de län där kommissionen skulle rannsaka. I det sades att kommissionen skulle rannsaka "här och där", men det specificerades inte vilka län som avsågs. På detta sätt kunde dock kungens/rådets skrivelse få mycket större effekt än om det hade stått var kommissionen skulle rannsakningen landshövding kunde känna sig säker på att slippa undan en kommission i sitt län. För även om brevet var ställt till landshövdingarna och uppmaningarna gäller att dessa skulle kontrollera sina underlydande, var udden i kritiken ändå riktad mot landshövdingarna själva. Om de såg till att de lägre tjänstemännen inte missbrukade sina ämbeten, så hade ingen, varken landshövdingen själv eller den lägre tjänstemannen, något att frukta av kommissionen. Men om missbruk av detta slag förekom, så skulle landshövdingen kunna ställas till svars även om han själv inte var inblandad. Detta berodde på att det ingick i hans uppgifter att ha uppsyn över de lägre tjänstemännen. Redan när det beslutades att kommissionen skulle till Skaraborgs län, var rådet medvetet om att det gick rykten om guvernören i Göteborgs och Bohus län, Erik Sjöblad. Till exempel berättade Gustav Cronhielm att det vid utskottsmötet 1710 hade talats helt öppet om Sjöblads förmenta "elaka förhållande i sitt ämbete".11 Med anledning av detta fortsatte kommissionen sina rannsakningar i Göteborgs och Bohus län efter att de var avslutade i Skaraborgs län. Där pågick de i ganska exakt ett år, från maj 1711 till början på maj 1712. Delvis samtidigt pågick rannsakningar om Älvsborgs län, från november 1711 till april 1712.12 För att kommissionen skulle få så stor auktoritet som möjligt ansågs det att någon ur rådet borde leda kommissionen. Särskilt eftersom ett ingripande planerades mot en så högt uppsatt person som guvernören 107
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=