Dess rannsakningar ledde till att ett stort antal personer avrättades till följd av att de dragit igång detta uppror och slagit ihjäl fogden. Landshövdingen underströk i sin rapport till justitierevisionen att avrättningarna av upprorsmännen hade mottagits med "stor förskräckelse" av åskådarna, vilket skulle "förskaffa en tillbörlig fruktan samt undersåtelig lydnad och trohet i landet". Efter den maktdemonstration som dessa massavrättningar var, hoppades man att befolkningen i Skaraborgs län skulle lugna sig åtminstone ett litet tag. Men det missnöje som föranlett upprorets utbrott hade inte avtagit. Bönderna själva hävdade att deras upproriska beteende inte var någon plötsligt uppflammande ilska, utan att den berodde på att de under en längre tid blivit felbehandlade av de lokala tjänstemännen. Särskilt den ihjälslagne fogden, Johan Warenberg, sades ha gjort sig skyldig till detta. Samtidigt hade dock bondeuppbådet varit illa förankrat hos bönderna i länet. De förklarade att de inte såg någon anledning att deltaga, och hänvisade till att deras förfäder aldrig gått längre än till sin egen landskapsgräns.5 Skaraborgsböndernas klagomål över sina tjänstemän var inte det enda uttrycket för ett stigande missnöje över de lokala tjänstemännen. Till exempel hade det klagats över nöden, medellösheten och fattigdomen i landet vid utskottsmötet i Stockholm 1710. Till stor del sades detta bero på tjänstemännens egennytta och hårdhet mot allmogen.6 Kungen och rådet såg oron och klagomålen ute i landet som ett stort bekymmer. Bönderna var en påtaglig säkerhetsrisk, eftersom allvarligare uppror mycket väl skulle kunna bryta ut. Man sökte därför efter orsaker till böndernas oro och möjliga åtgärder. I samband med oroligheterna i Skaraborgs län skrev rådet till kungen och menade att en mycket viktig orsak var att kungen inte var i landet.7 Ett försök att motverka denna typ av klagomål var kontributionsförordningen 1712. 105
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=