Mellan makten och menigheten . Institutet för Rättshistorisk Forskning . Olin Foundation . Grundat av Gustav och Carin Olin
Serien III Rättshistoriska skrifter Första bandet , GC
Mellan makten och menigheten Redaktörer Börje Harnesk och Marja Taussi Sjöberg
Pablo Sandoval Arne Löfgren Offset AB, Stockholm 2001 - - - -
Inledning o ch Tingsgemenskapens rätt. Rättskipning före stabiliseringen av den statliga konfliktlösningen - Piskan och moroten - om fogdarnas handel och vandel under tidig vasatid Från Trondheims län till Härnösands hövdingadöme: den svenska centralmaktens integration av Jämtland efter freden i Brömsebro 1645 Gråkappor på riktigt. Den absoluta staten, kommissionerna och tjänstemännen Borgmästare mellan staten och stadssamhället. Förvaltnings- och rättskulturer i det svenska rikets städer under stormaktstiden
Kronan, individen och lokalsamhället - förvaltningen som forum för konflikthantering i Sverige, 1600-1800 De dubbla rollernas problematik. Landshövdingen Pehr Adam Stromberg och krigsansträngningarna i Västerbotten under kriget 1808-09 En ämbetsmans hederliga leverne: synen på den svenska ämbetsmannen i en pamflettdebatt 1764-65 Prästvalen - en del i majoritetsprincipens etablerande i Sverige under 1700-talet Staten och experterna. Kungl. Vetenskapsakademien som sakkunniginstitut under 1700-talet
Det har blivit alltmer vedertaget att ge perioden mellan medeltiden och den moderna tiden benämningen "den tidigmoderna". I grova drag omspänner den utvecklingen mellan 1500 och 1800. En av de mest genomgripande samhällsprocesserna under denna period var, i det europeiska perspektivet, framväxten av starka statsmakter, d.v.s. centraliserade organisationer som utövade - eller åtminstone gjorde anspråk på att utöva - all makt inom definierade geografiska områden. "Staten" är emellertid inte en särskilt lättfångad företeelse. Den är problematisk att definiera i allmänna termer och dess konkreta gränser är svåra att peka ut i de enskilda fallen. En definition som används av historikern John Brewer i hans uppmärksammade analys av den brittiska statsmakten på 1700-talet pekar på ett förhållande som anknyter till den samling uppsatser som här föreligger, nämligen de statliga ämbetsmännen. Staten är, säger Brewer, "en territoriellt och juridiskt definierad politisk enhet där offentlig auktoritet är skild från privat makt, och som bemannas av ämbetsmän vilkas primära lojalitet är till de politiska institutioner som lyder under en suverän och slutgiltig makt."1 En viktig - men ofta förbisedd - aspekt av staten är alltså de personer som utövade och verkställde de politiska åtgärder som beslutades. Ser vi till den svenska utvecklingen under den tidigmoderna perioden är det uppenbart att statens framväxt och etablering innebar att nya grupper av sådana personer skapades av staten själv, ämbetsmannagrupper som verkställde de politiska besluten och som ofta stod vid sidan av den officiella och traditionella ståndsideologin. Redan Gustav Vasas fogdeförvaltning framfödde, i all sin enkelhet, en grupp människor av betydlig numerär. Den medeltida modellen, att styra 11
landet genom förläningar till adelns främste, ersattes då av en fogdeförvaltning som redan 1530 sköttes av omkring 60 kungliga fogdar, och vid kungens död var de nästan 200. Därefter hejdades fogdekårens tillväxt och den utsattes till och med för kraftiga nedskärningar, framför allt under Erik XIV. I det sextonde seklet utgjorde emellertid fogdarna en stor andel av det tunna skikt av befolkningen som inte producerade materiella förnödenheter. Den socialhistoriska pionjären Hans Forssell insåg genast att de bildade en ny samhällsklass, skapad av statsmakten själv, en klass "som uppstiger ur folkets led och växer till allt större betydenhet vid sidan af de forna herrskande klasserna."2 Om till antalet fogdar också läggs en skrivare per fogde fördubblas genast denna samhällsklass, ty skrivarna hade också ett likartat socialt ursprung, de skötte sina sysslor i nära samarbete med fogden och de hade också staten att tacka för sin utkomst. På så vis växte en samhälllsklass fram som i antal var nästan lika stor som adeln, åtminstone när fogdeförvaltningen var som mest utbyggd omkring 1560. Omkring 400 fogdar och skrivare i lokalförvaltningen kan jämföras med omkring 550 vuxna adelsmän.3 Även på rättskipningens område såg perioden nya ämbetsmannagrupper. Parallellt med fogdegruppens tillväxt ökade de ofrälse vikarierna för häradshövdingarna, lagläsarna, i och med att de adliga häradshövdingarna lämnade sina provinsgöromål och drogs in i centralförvaltningen.4 Snabbast steg deras antal under andra halvan av 1500-talet och under 1600-talet sköttes den lokala rättskipningen så gott som uteslutande av män med enklare socialt ursprung.5 Det sjuttonde århundradet brukar framhållas som förvaltningsapparatens verkliga expansions- och moderniseringstid. Förutom utbyggnaden av den regionala förvaltingen genom landshövdingeämbetets tillkomst, så växte antalet ämbetsmän i den centrala statsförvaltning12
en explosionsartat. Mellan 1650 och 1730 närapå fördubblades deras antal.6Uppenbarligen medförde statsbildningsprocessen, bland många andra sociala och politiska förändringar, att betydande nya samhällsklasser, mer eller mindre hårt knutna till den stat som skapat dem, växte fram. Vi kan för övrigt till dem som redan nämnts foga prästerskapet och städernas magistrater. Ett led i statsbildningen, både i Sverige och internationellt, var ju eliminerandet av den medeltida kyrkans position som en slags stat i staten, och dess underordnande under centralmakten. Prästerna kom i praktiken att i viktiga avseenden fungera som statliga ämbetsmän, som utövade många världsliga funktioner.7 De många stadsgrundanden som skedde under perioden betydde att städernas förvaltning i stor utsträckning lades under kungligt utsedda ämbetsmän, de kungliga borgmästarna. Så kom även stadspolitiken att skapa nya samhällsgrupper. De uppsatser som ges ut i denna volym handlar alla om statliga ämbetsmän under den tidigmoderna perioden. Det övergripande temat för dem alla är, med något undantag, vad ämbetsmännen gjorde i sin praktiska verksamhet. Det är ett område som endast i liten utsträckning behandlats i den i övrigt ganska omfattande förvaltningshistoriska forskningen. I den äldre litteraturen har det vanligtvis varit de normativa aspekterna, regelverket, som fångat intresset, i den något modernare har ämbetsmännens sociala ursprung tillkommit som forskningsområde.8 Ämbetsmännens praxis har däremot inte kartlagts i någon större utsträckning, inte i svensk och heller inte i internationell litteratur.9 Undantag finns naturligtvis, bland andra har två av författarna i denna volym tidigare studerat aspekter på 1600- och 1700talets förvaltningspraxis.10 Men fortfarande finns här mycken forskning ogjord och det är den bristen vi i blygsam utsträckning velat avhjälpa med denna samling uppsatser. 13
Volymen har sin upprinnelse i ett symposium som det äldrehistoriska seminariet vid institutionen för historiska studier, Umeå universitet, arrangerade i november 1998. Det bar titeln "Den tidigmoderna staten, ämbetsmännen och undersåtarna". Förutom från Umeå samlade symposiet deltagare från universiteten i Jyväskylä, Helsingfors, Lund, Stockholm, Uppsala, Göteborg, samt från Mitthögskolan. De flesta uppsatserna i denna volym grundar sig på föredrag och papers som presenterades där. Författarna är både etablerade forskare och doktorander som i sina avhandlingsarbeten intresserar sig för tidigmodern statsbildning och lokalförvaltning. Tidsmässigt spänner de över perioden senmedeltiden till 1800-talet, det vill säga med grova mått det som vi kallar den tidigmoderna tiden. Alla behandlar teman som har anknytning till ämbetsmän, om man ger begreppet en vid betydelse, det vill säga män (för de var alla män) som hade uppgifter i statens tjänst. Flera av uppsatserna visar tydligt komplexiteten i den lokale eller regionale ämbetsmannens ställning mellan centralmakten och befolkningen, och därmed också på några av de problem som mötte den tidigmoderna statens ansträngningar att effektivisera resursuttaget och befästa kontrollen över undersåtarna. Även före den statliga rättens etablering hade människorna utvecklat ett system för att lösa tvister. Rättshistorikern Pia Letto-Vanamo kallar detta för tingsgemenskapens rätt. Kännetecknande för den var att den inte var orienterad mot lagtext utan mot det talade ordet, och att den grundade sig på tradition och konsensus. Det nätverk av fogdar som Gustav Vasa lade ut över riket var den första egentliga statliga lokalförvaltningen. Mats Hallenberg kartlägger den tidiga handels- och köpmansverksamhet som vasatidens fogdar utövade. Fogdarna hade en besvärlig mellanställning mellan allmogen och centralmakten, och deras önskan att genom handel skaffa sig en 14
säker ekonomisk position innebar att de försiktigt fick balansera mellan de två polerna. På 1600-talet innebar länsreformen att en effektiv regional byråkrati med landshövding och länsstyrelse stärkte centralmaktens grepp över lokalförvaltningen. Tord Thelands studie av landshövdingens åtgärder för att integrera det nyerövrade Jämtland i det svenska riket på 1640talet utmynnar bland annat i slutsatsen att jämtarna förvånansvärt oproblematiskt accepterade att betala sina skatter till den svenska centralmakten. För dem var statens nationalitet av underordnad betydelse. Den lokalförvaltning som hade till uppgift att kontrollera befolkningen behövde i sin tur kontrolleras. De kommissioner som under slutet av 1600-talet tillsattes för att undersöka ämbetsmissbruk har studerats av Marie Lennersand. Deras handlingar är ett hittills nästan helt outnyttjat källmaterial. Vid sidan av att granska ämbetsmissbruket fungerade kommissionerna som kommunikationskanaler till allmogen, men de kunde också avstyra missnöjet med den statliga politiken från staten själv och mot de enskilda ämbetsmännen. Den tidigmoderna statens behov var svåra att mätta. Under stormaktstiden tog krigen stora resurser i anspråk, och i syfte att dirigera handeln och varuströmmarna grundades ett stort antal städer i riket. Därmed blev den urbana lokalförvaltningen ett nytt inslag i statsbygget. Petri Karonen riktar sin uppmärksamhet mot förvaltnings- och rättskulturen i 1600-talets städer. De kungliga borgmästarnas roll som kronans representanter fokuseras. Särskilt jämförs två österbottniska städer, Vasa och Gamla Karleby, som, trots att de var varandra lika i många avseenden, ändå uppvisade diametralt olika styresskick på den lokala nivån. 15
Om häradstingen var de dominerande arenorna för konfliktlösning under medeltiden, så hade, när vi närmar oss 1700-talet, lokalförvaltningen så penetrerat samhällslivet att den kunde överta en del av dessa uppgifter. Pär Frohnert belyser förvaltningens funktion att lösa konflikter, både mellan grupper i lokalsamhället och mellan undersåtarna och statsmakten. Inte sällan kunde bönderna vinna framgångar även mot högre samhällsgrupper. Martin Hårdstedts studie av den västerbottniske landshövdingen Strombergs agerande under kriget 1808-09 visar tydligt på de lokala ämbetsmännens dubbla roller. Direktiven från centralmakten var vaga, och gav landshövdingen utrymme att inte bara ta hänsyn till arméns krav på resurser utan också till allmogens behov av försörjning. Det slutade med att Stromberg ådrog sig de militära befälhavarnas missnöje och avsattes. Maria Cavallins bidrag handlar mindre om ämbetsmännens praktik men i stället om hur deras status och arbetsvillkor uppfattades av andra och sig själva. Hon gör en genomgång av en debatt om ämbetsmännens löner på 1760-talet. Debatten fördes i pamflettens form och berörde frågor om ämbetsmännens heder och ära, om deras legitimitet, kompetens och samhällsnytta. Ämbetsmännens självbilder jämförs med hur deras kritiker betraktade dem. Peter Lindströmvänder uppmärksamheten mot den grupp av människor som faktiskt också var ämbetsmän: prästerna. Han diskuterar närmare bestämt hur de valdes till sina ämbeten av församlingsborna. På 1700-talet accepterades principen om individröstning och majoritetsbeslut, vilket sätts i samband med "moderniseringen" av den politiska kulturen. 16
Mot modernare tider pekar också grundandet av Vetenskapsakademien år 1739. Christer Karlsson belyser akademiens funktion som remissinstans under 1700-talet utifrån de förfrågningar som inkom till akademien. De som frågade var framför allt administrativa instanser på central nivå, och frågorna berörde ärenden som syftade till samhällets förbättring. Slutligen vill vi varmt tacka Olinska stiftelsen som accepterat att ta med volymen i sin skriftserie, samt Magn. Bergvalls stiftelse, som välvilligt bidragit med tryckningskostnader. Umeå, . Börje Harnesk och Marja Taussi Sjöberg 17 1 Citerat i John Brewer, The Eighteenth-Century British State. Contexts and issues, i Lawrence Stone (ed), An Imperial State at War. Britain from 1689 to 1815,London 1994, s 53. 2 Hans Forssell, Sveriges inre historia från Gustaf den förste, med särskildt afseende på förvaltning och ekonomi. Första delen,Stockholm 1869, s 36. 3 Jan Samuelson, Aristokrat eller förädlad bonde? Det svenska frälsets ekonomi, politik och sociala förbindelser under tiden 1523-1623,Lund 1993, s 47. 4 Se Nils Herlitz, Ett och annat om självstyrelsens betydelse i svensk förvaltningshistoria. Statsveten-skaplig Tidskrift1921. 5 J E Almquist, Lagsagor och domsagor i Sverige, med särskild hänsyn till den judiciella indelningen, del I,Stockholm 1954, s 5. Rättskipningen räknas i våra dagar inte till den egentliga förvaltningen, men under denna tid gjordes ingen klar, begreppslig, distinktion. Se Halvar G Sundberg, Allmän förvaltningsrätt,Stockholm 1954, s 7; internationellt, se t ex W Fischer och P Lundgreen, The recruitment and training of administrative and technical personnel, i Charles Tilly (ed), The Formation of National States in Western Europé,Princeton, New Jersey, 1975, s 458. 6 David Gaunt, Utbildning till statens tjänst. En kollektiv biografi av stormaktstidens hovrättsauskultanter,Uppsala 1975, s 86. 7 Se t ex Harald Gustafsson, Political Interaction in the Old Regime. Central Power and Local Society in the Eighteenth-Century Nordic States,Lund 1994, s 166. 8 Se Gaunt, Utbildning till statens tjänst, s 22ff; Seppo Tiihonen, Byråkratin som problem och forskningsobjekt. Historisk Tidskrift för Finland 1986. 9 Senast påtalat av Marie Lennersand, Rättvisans och allmogens beskyddare. Den absoluta staten, kommissionerna och tjänstemännen, ca 1680-1730, Uppsala 1999, s 38f; Även Eljas Orrman, Tankar om förvaltningshistorisk forskning. Historisk Tidskrift för Finland 1986;Dietmar Willoweit, Begriff und Wege verwaltungsgeschichtlicher Forschung. Zeitschrift für bayerische Landesgeschichte1998, Heft 1, s 12. 10 Pär Frohnert, Kronans skatter och bondens bröd. Den lokala förvaltningen och bönderna i Sverige 1719-1775, Stockholm 1993; Marie Lennersand, Rättvisans och allmogens beskyddare.
19 Tingsgemenskapens rätt Inledning Pia Letto-Vanamo Vi känner rätt väl till 1600-talets stora processuella förändring, som slutfördes genom 1734 års lag. Däremot har processen under tid som föregår detta utvecklingsskede, under perioden mellan släkternas privata förlikningsförfarande och den nutida statliga konfliktlösningen, inte varit föremål för någon mera genomgripande forskning. Det är rättsväsendet under det här långa och lokalt varierande mellanskede, då gamla och nya element möttes, som jag i det följande skall analysera.1 Forskningsuppgiften är svår inte minst på grund av källmaterialet. Landskapslagarna som fick sin skriftliga form under slutet av 1200talet och början av 1300-talet och landlagarna från 1300-1400-talen är
nästan det enda existerande materialet om den tidiga rätten och det tidiga rättegångsväsendet. Dokument som har tillkommit genom själva rättskipningen existerar inte förrän från början av nya tiden. Dessa källor har dessutom vissa brister som beror på det knappa sättet att föra protokollet. Trots det bristfälliga källmaterialet har jag tagit an denna uppgift, och uppmärksammat speciellt förändringarna i konfliktlösningens natur. Viktiga frågor att ställa har varit framför allt under vilket förfarande konflikterna löstes, vilka rättskipningens "aktörer" var och på vilken auktoritet den stödde sig. Först genom att besvara dessa frågor fokuserar man på rättens och rättsuppfattningens historiska dimension. Således undviker man att förhålla sig till landskaps- och landslagarna på samma sätt som till den nuvarande lagstiftningen och man börjar förstå, varför tingen kontinuerligt "bryter mot lagen" i sina beslut. De svenska landskapslagarna, t. ex. Upplands, Östergötlands och Hälsinglands lagar, ger värdefull information om den medeltida rätten och det medeltida rättsliga tänkandet. Hälsingslands lag (Helsinge lag) har varit gällande i den norra delen och uppenbarligen också i det finska området av riket. Utan att i denna sammanhang behandla närmare lagarnas uppkomsthistoria, kan man konstatera, att den medeltida nordiska lagen kan ses som en viktig sammanhållande faktor för bondegemenskapen. Ordet lag betecknade inte endast ett förbund mellan de rättegångsbehöriga män som lydde under samma rätt utan också hela det samfund som fattade beslut på tinget. Dessutom svarade "lag" i 1200-talets Norden inte emot det romerska begreppet "lex", utan snarare mot begreppet "consuetudo". Med begreppet "land (skap)" menade man däremot ett geografiskt område som hade en gemensam lag. Det motsvarade samma sak som området för den samfundsmässiga, gemenskapliga jurisdiktionen, för landstinget.2 20
21 Man bör också påminna om att lagen mycket sällan var närvarande i de lokala domstolarnas beslut. I 1500- och 1600-talens finska domböcker finner man nästän inga referenser till lagens regler, däremot många till parternas (lagstridiga) avtal. Det har också Göran Thunander konstaterat angående underrätterna i Göta hovrätts domkrets.3 Han ser ett samband mellan uppkomsten av hänvisning till lag och en allmän professionalisering av rättspraxis. Bägge företeelser hör dock först till det sena 1600-talet.4 Också detta får en att misstänka om inte de tidiga svenska lagarna var annorlunda till sin natur och hade en annan funktion än vår moderna lagstiftning. Samtidigt förefaller det som om man borde söka den tidiga rätten också i annat källmaterial än i lagarna, speciellt i själva konfliktlösningen. Detta är nödvändigt framför allt när man undersöker rättskipning i det finska området av riket. När annat material inte är tillgängligt kan landskapslagarna ge värdefull kunskap om sin tid. Den bästa utgångspunkten är dock att se landskapslagarna som illustrationer av den rättsuppfattning som rådde under den tid då de nedtecknades. I vilken mån lagarna speglade en allmän rättsuppfattning och i vilken mån de var produkter av nedtecknarens eller uppdragsgivarens egna målsättningar får undersökas i ett annat sammanhang. Det väsentliga är att det tidiga "förordningsmaterialet" ges samma värde som det material som uppkommit i samband med konfliktlösningen. Samtidigt måste man beakta att den rätt som har nedtecknats i landskapslagarna innehåller flera rättsliga skikt; man ser spår av den kanoniska rättens inflytande (speciellt i familjeoch arvsrättsliga regleringar) samt av den gradvis växande kungamaktens regleringar (speciellt i edsörebalkarna). Landskapslagarnas rättegångssystem
När man studerar landskapslagarnas regleringar av konfliktlösningen, ser man snart att lagarna speglade en formell och stel processordning. Formalismen, som vid sidan av en konkretism är kännetecknande för tidens rättstänkande, syns tydligt i lagarnas systematik och tänkesätt. Varje enskilda rättsvidriga handling motsvarades av ett bestämt processförfarande och eventuellt en bestämd sanktion, som oftast bestod av ett exakt botbelopp. Samtliga punkter behandlades i samma lagrum. Skillnaden mellan formell och materiell rätt var alltså mycket liten. Handlingens definition (rubrik) följdes ofta direkt av frågan om vem som hade bevisbördan (vitsord), d.v.s. skyldighet/rätt att ge bevis. Oftast betydde detta ett ställningstagande om huruvida den svarande hade rätt att försvara sig mot den kärandes påståenden och krav samt med hur många mededsmän (edgärdsmän) han skulle göra det. Antalet mededsmän var beroende av brottets grovhet, vilket också påverkade hur många vittnen med mededsmän som den kärande behövde för sitt försvar. I undantagsfall och oftast endast i bagatellartade fall kunde den svarande stöda sig på vittnen. Dessutom var både den svarandes och den kärandes vittnen alltid s.k. ögonvittnen som med ed skulle svära att de hade varit på plats och sett att den av lagen skildrade situationen hade utspelats. På grund av tidens tänke- och argumentationssätt handlade vittnesmålen alltid om konkreta situationer, till exempel om anstiftan av brand under svedjebränning eller om en mördare som blivit tagen på bar gärning. Om domaren, som i våra dagars rättegångsförfarande är en central person, säger lagarna mycket litet. Intressant är att notera att rättskipningens tyngdpunkt förefaller att ha legat på det skede i konfliktlösningen då man på tinget måste bestämma om förfarandet -vem skulle kära och vem skulle svara och med vilka medel. Detta beslöts 22
23 mycket sannolikt med en dom, som kan bli kallad "bevisdom". Domen förefaller också ha innehållit ett beslut om den sanktion som väntade den svarande om denne inte kunde svara på laglig väg, till exempel om det begärda antalet mededsmän saknades. Emot denna dom var det också möjligt att vädja. Vid sidan av att lösa konflikter genom edgång fanns det också ett annat sätt att göra det, nämligen med hjälp av en nämndprocess, som tydligt representerade ett nyare rättsskikt. Nämnden användes speciellt vid frågor som hörde till den kungliga domsmakten. En viktig del av konungens ting (räfst) var kungens nämnd vars medlemmar bägge tvistande parter oftast hade valt hälften av var. På konungens ting behandlades edsörebrott och andra grova brott som man började straffa med annat än böter, d.v.s. med kroppsstraff eller med döden. Räfsten löste också jordtvister, vilket uppenbart berodde på jordens fundamentala betydelse i samhället och på att räfsten gav en möjlighet att lösa frågan snabbt. Landskapslagarna kände också andra system för beslutsfattande som kunde kallas nämnder, som t.ex. utnämnandet av synemän eller utredningsmän. Då handlade det om att, till följd av rättskipningens muntlighet, på stället bestyrka notoriteten, d.v.s. att saken var allmänt känd. Lagrummen om nämndemän som konfliktlösare förefaller att ha utgjort ett steg bort från systemet med förlikning mellan parterna, men också från det formella förfarandet (t. ex. formell bevisföring) som dominerade landskapslagarna. Nämndemännen hade nämligen i vissa fall till uppgift att utreda vad som egentligen var sant. Detta skilNämnden - bevismedel eller meddomare
de sig från mededsmännens (edsgärdsmännens) uppgift som var att garantera parternas trovärdighet. Forskare brukar ofta betrakta nämnden i samband med bevisföringens historia och med frågan om den s.k. materiella sanningen. Man brukar utgå från att det först under nya tiden, till en följd av den förstärkta centralmakten, blev möjligt att få fram sanningen genom rättegång. Trots att gudsdomsförfarandet gick till historien redan under medeltiden fortsatte bruket med ed och mededsmän ännu länge, för att först så småningom ersättas av nämnden och vittnen. Nämndens (i landskapslagarna ofta "tolv män") uppgift i brottmål var dock delvis definierad på samma sätt som den svarandes och hans mededsmännens ed. Nämnden kunde försvara (värja) den svarande, d.v.s. genom ed befria honom från åtal. Den hade dock också makt att med majoritetsbeslut fälla den svarande och då kunde han dömas till döden. Det är svårt, att i de tidiga konflikterna skilja sakfråga från rättsfråga samt nämndens roll som "bevismedel" från dess roll som "meddomare". Således har Gösta Åqvist5 tolkat användandet av en sammansättning av tolv män (syn) som upplevd notoritet. Tingets ordförande, häradshövdingen, beställde ett utlåtande av nämnden och såg till att vederbörligt beslut verkställdes. Nämndens beslut var hela tingsamfundets beslut och fick således laga kraft. Det är möjligt att den tidiga konfliktlösningen med hjälp av nämndemän uppfattas som ett sätt att fatta beslut, framför allt i fall när man inte tillät att den svarande använde mededsmän och ville döma honom till straff. Då handlar det inte endast om bevisföring. Nämnden förefaller i sådana fall snarast ha fyllt en specifik funktion: utom att den skötte om rannsakan för vissa fall garanterade den en ny typ av auktoritet för beslutsfattandet. 24
25 Som ett gott exempel på landskapslagarnas rättsliga tänkande kan man ta edsöresbalkens 17:e kapitel i Östgötalagen. I kapitlet framträder rättens olika skikt. Dessutom blir det tydligt att processtypernas historia är knuten till bevisföringens (utredandet av sanning) historia och sanktionen (straffet) till rättskipningens auktoritetsgrund. Enligt lagrummet kunde den misstänkte inte längre genom järnbörd och gudsdom frikänna sig från misstankar om mord på äkta hälft. Däremot kunde målsägande välja om morden skulle behandlas genom kunglig räfst eller på vanligt ting. Vid räfsten användes vittnen och nämnd för att döma den åtalade. En hustru dömdes till stening, en man till stegling. Vid vanligt ting kunde den svarande göra sig fri med 36 mans meded. Om han/hon inte lyckades med detta dömdes mördaren - inte till döden - utan till 40 marks bot: "Nu kan så hända, att en hustru mördar sin man eller en man sin hustru. Då skall man stegla honom, om han så gör, och stena henne, om hon så gör. Nu misstänkas de för detta brott. Då var först stadgat i lagen, att de skulle värja sig med järn och gudsdom. Men sedan Birger Jarl tagit bort järnbörden, är det så, att om de som åtala vilja bida konungens räfst, då skall man låta fånga den som åtalas och undersöka saken både med vittnen, om säkra vittnen finnas därtill, och med tvång, om han ej vill självvilligt vidgå. Finner man vittnesmål, eller vidgår han själv, då skall man låta stegla mannen eller stena kvinnan. Om den som åtalar ej vill bida konungens räfst utan stämmer och söker sin rätt, då må den som åtalas med tretolftsed styrka, att han ej gjort det; brister han åt eden, böte fyrtio marker men miste ej sitt liv."
När man undersöker den tidiga rättskipningen som den tar sig uttryck i de äldsta i Finland bevarade domböckerna (från 1550- och 1560talen) är det också viktigt att beakta hur man då behandlade och löste tvister och vilka som tog del i processen. Det måste dock medges att domböckernas knappa anteckningar begränsar undersökningens möjligheter. Varje enskilt fall kommenteras på två till tre rader. Domböckerna berättar inte nämnvärt om fakta kring fallen och de låter inte heller de berörda parterna "tala". 1500-talets domböcker beskriver alltså de bakomliggande förhållandena ännu mindre än vad det följande seklets domböcker gör. Angående både 1500- och 1600-talet måste man dessutom göra reservationen att fallen i protokollen har iklätts en (svensk) juridisk språkdräkt och alltså inte kan ses som autentiska berättelser om eller ur det lokala vardagslivet. Inledningsanteckningarna i domböckerna från socknarna Eura, och Ulfsby (Nedre Satakunda) samt Jockas och Rantasalmi (Savolax) från 1550- och 1560-talen följer en vedertagen modell. De meddelar alltid vilka som har varit närvarande: en lagläsare som ställföreträdare för häradshövdingen, en kunglig fogde som övervakar kronans fiskaliska intressen samt nämnden. Domböckernas bild av domaren (lagläsaren) är huvudsakligen ganska enkel. Domaren förrättar tinget: sammankallar det och fungerar som ordförande. Hans roll i beslutsfattandet är dock svårt att skönja. Domböckerna använder till exempel alltid den passiva formen "dömdes". Domarens roll blir tydlig först när man har kartlagt de andra aktörernas funktioner på tinget. Allmogen nämns också nästan undantagslöst i ingressen. Redan detta pekar på att det förutom sakägarna, deras vittnen och mededsmän samt de ovannämnda aktörerna fanns en stor anonym publik som 26 Rättskipning på 1500-talets ting
27 enligt gammal sed hade kommit för att följa med tinget. Denna uppfattning styrks av en noggrannare läsning av domböckerna och förklarar Pentti Renvalls6 påstående att tingen var mycket centrala i 1500-tals människans liv: alla ville vara på plats när det beslöts om saker som rörde dem själva eller deras grannar. Det förefaller tydligt att man under tingen också frågade efter allmogens åsikter. Dessutom torde man kunna anta att en del av folket som åsyftades i inledningsanteckningarna också kom att delta i konfliktlösningen som rannsaknings-, värderings- eller synemän. Nämnden hade befäst sin position på 1500-talets finska ting så att alla ärenden i princip var "nämndefall", även om detta delvis innebar annat än i landskapslagarnas rättskipning. Nämndens deltagande i beslutsfattandet betonades också med att varje mål i protokollföringen avslutades med idiomet "efter 12 mäns rannsakan". Mest iögonfallande i 1500-talets domböcker är att man i de fåordiga dokumenten förtecknar en mängd namn. I början av protokollet upptecknas nämndemännen. Ytterligare nämns sammansättningar på tre, sex, tolv och 24 män som har deltagit i de mest varierande tvister, främst i frågor om jord. Dessa utförde sina uppgifter - t. ex. synande av gränser eller värderande av marker - på stället och ärendet kom sällan tillbaka till tinget för beslut. En del av syne- och värderingsmännen kunde höra till nämnden, majoriteten var dock män som var bäst insatta i frågor kring fallet. Protokollet från Rantasalmi vinterting år 1563 lämpar sig utmärkt som typfall. Enligt inledningen höll häradshövdingens ställföreträ- ”Dömdiis 12 men att rannsaca”
dare, lagläsaren Jesper Segfredsson, ting med socknens allmoge, i närvaro av kronans befallningsmän. Därutöver uppräknades tolvmannanämnden: "Anno etc. 63 then 10 januarij hult jak Jesper Segfreszon vintter ting medh almogen affh Randasalmi soken i neruaru Eriick Aruedszon K. M:tts beffalningsman på Nye slott etc. Nempden: Poual Kerffuin, Ollij Hauckan..." Därefter uppräknades, alltid i passiv form, de domar som hade förkunnats. I de första fallen dömdes till böter. Av ett blåmärke dömdes man till tre marks bot och av ett sår till sex mark. Det var förmodligen uppenbara fall och/eller den svarande ville inte bestrida sin skuld. Domboken innehåller nämligen inga hänvisningar till behandling eller bevisföring. Varje illgärning verkar också ha haft ett fast "pris": "Dömdiis Henrik Mickulan sack tiil 3 mc för ett blonadt han slog Staffan Halon. Dömdiis Niclis Korhon sack tiil 6 mc för ett hufffhwudt soor han slog Henrik Korhon, epter 12 men rannsacan. Dömdiis Eskil Korhon sack tiil 6 mc för et huffhwudt soor och 9 mc för 3 blonadt han slog Henrik Korhon." Mera komplicerade och grova brott löstes inte denna dag. Sådana brott förekom överlag mycket sällan i exempelsocknarna. När de förekom kunde man använda edgång och fallet löstes ofta på annat sätt än vad som stadgades i landskapslagen/landslagen. Med hänvisning till parternas förlikning dömde man t.ex. till böter i stället för till döden. Sedan antecknades tvistemålen: "Dömdis 12 men emillan Niclis Ijkeheimoin oc Niclis Anders(son) Viiliakan att rannsaka, huilken komber Teppana ma nene tiill. Mennen Niclis Biiörnszon, Olli Hauckan (...). Dömdis 4 men att skatta Poual Kercken(s)jordt aff Poual Aijriikan för v mc penningar oc aff Eskiil Aijriikan för 7 marc pundt kopar eller for:ne Poual sin penningar igen, epter 12 men rannsacan (...)." 28
29 Dessutom hade man förordnat två tolvmannalag att rannsaka gränstvister samt två sexmannalag att rannsaka eventuellt olaglig jordanvändning och den svarandes andel i den omtvistade jorden. Orsakerna bakom de utnämnda männens olika antal är svåra att utröna. Under samma dag kunde man först tillsätta sex och sedan tolv män att rannsaka vilken skada olagligt jordbruk (ofta svedjebränning) hade vållat den kärande. Sex män kunde tillsättas för att 1) undersöka om en äng hörde till allmänningen eller inte, 2) skifta jord samt 3) undersöka om en bonde hade odlat på en annans jord. En möjlig förklaring är att parterna hade yrkat på ett visst antal män. Hur som helst förefaller det som om antalet har följt tvistens värde och/eller stridighet. Trots att man inte kan få riktig klarhet i de procedurer som föregick själva utnämningen av män kan man dra en del slutsatser av de utnämnda männens antal. Från Rantasalmi ting kan man samla upgifter om samtliga nämnde-, syne-, värderings- och rannsakningsmän från åren 1559 och 1562-1564 (sammanlagt tio ting). De aktiva deltagarna i socknens konfliktlösning uppgick till 264 män. Hälften (144 män) uppträder endast en gång i domböckerna. 51 män har suttit som nämndemän, 24 av dem endast vid en session. 12 förrättade sin uppgift vid åtminstone fyra ting. En viss anhopning av uppgifter men också en viss rotation kan alltså noteras. Från Jockas socken finns det från samma tidsperiod dokument från 14 ting. Sammanlagt nämns 329 namn. I Ulfsby kan man räkna med 134 män som deltog i konfliktlösning och i Eura 110. Till skillnad från förKonfliktlösning på bred bas
farandet i Savolax har man alltså använt sig av färre folk, vilket framför allt torde bero på att man utnämnde endast sex (ibland tre eller fyra) män till syn. I Savolax var motsvarande antal ofta tolv eller 24. Dessutom var det flera män som satt ting flera gånger i det jordbrukande och mera stadgade Satakunda än i Savolax. En del av männen som utsågs till rannsaknings- och värderingsuppgifter eller till syneförrättning var också nämndemän. Det viktiga i valet var ändå att de var bäst insatta i parternas omständigheter. På detta tyder bl. a. anteckningarna om parternas och deras "rannsakares" och "värderares" hembyar i Nedre Satakundas dombok. Det höga antalet utnämnda män tyder på samma sak. Somliga var dock tydligt utnämnda för att de hade en stadgad position och var aktade i sitt samfund. Så kan man tolka det faktum att uppgifterna ändå i viss mån hopades till vissa personer. Antalet män som utnämns bara en eller två gånger är dock beaktansvärt högt. Också nämndens sammansättning började etableras. En del av nämndemännen började bli fasta representanter för tingsamfundet, vilket t.ex. uppgifterna om Rantasalmi nämndemän ovan antyder. Etableringen var överlag längre hunnen i det stabila Nedre Satakunda. Ändå finner man också där ett stort antal nämndemän som har verkat endast under en tingsdag. Ur domböckerna kan man dra den slutsatsen att syne-, värderings- och utredningsmännens arbete var självständigt. Resultatet av en värdering eller syneförrättning togs sällan upp på tinget för att bekräftas. Att utnämna värderare och syneförrättare var däremot tingets auktorativa uppgift. Genom nämndemännen och genom det stora antalet till olika uppgifter utnämnda män var tingets beslutsfattande på en bred bas knuten till lokalsamfundet. Om man beaktar männens sociala ställning kan 30
31 man ändå fundera på hur representativ del av samfundet det var som deltog i processen. Även om man kan förutsätta att det finska 1500talets bondesamhälle var rätt homogent förefaller det som om det lokala samhällets (socialt) mest framgångsrika medlemmar redan hade börjat skapa sig en stabil plats och funktion vid tingen. På detta tyder t. ex. uppgifterna om vissa av nämndemännen i Eura socken. Jacob Heinu fungerade vid varje undersökt ting, antigen som nämndeman eller som syneförrättare. Han var byn Panelias förmögnaste husbonde. Enligt 1571 års silverskattelängd uppgick hans förmögenhet till 192 mark.7 I byn Nuoranne bodde Lasse Mulli som uppträdde som nämndeman på fyra ting och dessutom några gånger i andra uppgifter. Han kom från Eura sockens äldsta släkter som fött flera kyrkoherdar, bl. a. Lasses bror Filppu Mulli. En tredje bror, Matts Mulli, ägde en gård i Eura kyrkoby och hade också fungerat som nämndeman. Sedan 1420-talet finner man uppgifter om medlemmar ur denna släkt i olika rättskipningssammanhang. Jacob Mattson som satt i nämnden under 1550 års sommarting hörde också till en av socknens nämndemannasläkter. Både hans far Matts och hans son Knut fungerade som nämndemän och i flera andra förtroendeuppdrag. Deras hus var byn Vahes mest förmögna.8 De fall som löstes på tingen kan med fullt skäl sägas ha berört en stor del av socknens invånare. I Rantasalmi deltog ju, nämndemännen medräknat, 264 män i konfliktlösningen. Samma år (1561) hade socknen 484 skattskrivna hemmansägare. Samtliga skattepliktiga, inklusive landbönder, uppgick (år 1571) till 650. Dessutom är det känt att det i den 1578 grundade kyrksocknen, som ungefär svarade mot en förvaltningssocken, bodde 734 fullvuxen män. På Eura ting deltog 110 man i "dömandet". Socknens hela invånarantal är känt från år 1554, det var ca 1000 personr. År 1589 beräknade man att där fanns sam-
manlagt 218 arbetsdugliga män. Som ett exempel kan man notera ett fall som behandlades på Eura sommarting år 1550. Man undersökte om en bonde från byn Panelia hade brukat en annans ängsteg. Sex synemän utnämndes varav fem var från samma by som enligt uppgifter från år 1589 hade sammanlagt 32 arbetsföra män. Det har börjat visa sig att det väsentliga i den äldre rättskipningen, vilket också reflekteras i domböckerna, inte är en på lagen baserad befallning av en domare, utan den "akt" som flera människor deltar i. Hurudant var då det beslut som fattades på tinget till sin rättsliga natur? Den nordiska forskningen har inte gått in på denna fråga. Däremot har den tyska rättshistoriska forskningen betonat den kvalitativa skillnaden mellan det medeltida och det nuvarande domstolsförfarandet. Genom detta perspektiv har man fått värdefull kunskap om den tidiga domens, och egentligen om hela det rättsliga tänkandets natur. När man studerar domstolmaterial från det tyska språkområdet märker man att det ofta talas om "Urteiler" (domare) som t. ex. kan vara så kallade "Rachinburger" eller goda män (boni homines). Dessa var de som fann (finden) lösningen. Alla medlemmar i tinggsemenskapen var dock till sin funktion domare (Urteiler) eller finnare (Finder) av rätten. Vad är det då man finner på tinget? Senmedeltida källor besvarar frågan: "(...) item ward gefragt (...) do ward gefunden". Det funna var alltså det samma som domen, "Urteil". Begreppsparet att finna domen, "Urteil finden", återfinns dock endast på ett begränsat område. I frankerområdet, Bayern och Österrike använde man uttryc32 Att finna rätten - att döma rätt
33 ket "Urteil geben", "setzen" eller "sprechen" (på svenska "saga"). Kärnan är alltså görandet, speciellt i formen "irteili" ur vilken "Urteil" senare utvecklades. I norra och mellersta Tyskland hade man använt det samgermanska uttrycket "tuom", "dom", från verbet "tuomjan", d.v.s. "meinen", mena.9 Om man söker begreppsparet "Recht finden" måste man konstatera att inte ens alla källor från nya tiden vet någonting om att finna rätten. I vissa texter finner man dock paret "Recht und Urteil" (i svenska källor "lag och dom") som bägge är objekt för finnandet. Således kan man under senmedeltiden ha talat om "Recht finden". Vid sidan av detta rätt ovanliga uttryck finns dock formuleringar som främst uttrycker på vilket sätt man finner rätten: "findet für Recht/durch Recht/mit Recht/nach Recht" och så vidare. Det centrala är att det handlar om en helt annorlunda rättsförståelse än vad vi har att göra med i dag. Den tidiga rätten var inte objektiv till sin natur och med dess begrepp uttryckte man framför allt dömandets kvalitet. Med andra ord, det från i dag avvikande språkbruket speglar en avvikande rättsuppfattning. Fastän "lag" (lex) betydde rätt, åsyftade den inte alltid den skrivna lagtexten. Detta kommer också till synes i landskapslagarnas terminologi. I de undersökta domböckerna har den svarandes försvar genom edgång i flera sammanhang antecknats med orden "gå sin lag". Det handlade framför allt om en faktisk, använd rätt. "Lex" kunde alltså också vara "mos", "ritus" eller "usus". Det var först med uppkomsten av den lärda rätten som ordet "reht" började förändra betydelse. Från början hade det inga band till "lex", d.v.s. till den objektiva rätten. Begreppet "reht" betydde riktig, rätt, och hade en speciell position som bestämning för det rättsliga förfarandet. Det tyska ordet "Recht", liksom det svenska rätt, har ännu i dag en dubbel betydelse. Att ett
begrepp som hade hört samman med rättens förverkligande kom att innefatta både betydelsen av objektiv och subjektiv rätt förklaras av den tidiga rättsuppfattningens formalism. Den tidiga rättens dom - var de sedan "Urteil" eller "dom" - kan i ett nutidsperspektiv ses som till sin natur processuell. Domen skapade inte ett bestämt materiellt rättstillstånd, utan förstärkte snarare frågan om vilket förfaringssätt man i fortsättningen skulle följa, om den svarande måste försvara sig med ed, o.s.v. Det samma gällde också det beslut som domaren enligt landskapslagarna gjorde angående edgång och vittnesbörda, d.v.s. när han dömde "om ed och vitsord". Detta förändrades inte av att man till en sådan "bevisdom" tillfogade villkorliga böter som skulle betalas t.ex. om den svarandes edgång misslyckades. Även om den medeltida rättsuppfattningen var formellt-processuell till sin natur och även om tvistemålets lösning inte sade någonting om rättssatsens innehåll eller om den materiella sanningen, betyder det inte att en materiell rättsuppfattning skulle ha saknats. Lösningen var endast klädd i formella formuleringar som ofta behandlade bevisbördan och bevisföringen. Också bakom en ren bevisföringsdom fanns innehållsmässiga uppfattningar om vad man kunde göra mot en annan och under vilka omständigheter.11 Att den så kallade bevisdomen var av större vikt än ställningsstagandet som gav uttryck för den substantiella rätten reflekterar en rättskultur i vilken statligheten och rättstvånget inte var så utvecklat. Det tidiga rättegångsbeslutet blir också förståeligt om man beaktar tidens levnadsomständigheter. Ofta handlade det om slutna samhällen där folk kände varandra bra. Man kan tänka sig att en man som hade förts inför rätta för att han hade utfört ett bristfälligt arbete, t. ex. 34
35 byggt ett dåligt tak, snarare skulle förbättra sitt arbete än svära inför samfundet att han inte kunde göra det bättre.11 Ingen var dessutom tvungen att genast svära en ed. Efter tingsessionen hade man möjlighet att förbättra sin prestation eller att erkänna sin gärning. Därför kan man inte alltid veta hur ett mål slutade. Dessutom kan man påstå att den relativt stabila sociala, kyrkliga och ekonomiska ordningen i en liten och sluten livsmiljö gjorde vissa konflikter omöjliga, och skapade olika former utöver de rättsliga för att lösa de tvister som förekom. De fall som fördes inför rätta kunde man också lösa med rätt enkla och formella principer. Ovan har jag skisserat en bild av brytningstidens rätt där gammalt och nytt, privat och statligt, möts. Detta brytningsskede var mycket långt. Landskapslagarna representerar dess första tid. I dem fanns olika historiska skikt: parternas och deras släktingars beslut- och valmöjligheter, den katolska kyrkans domsrätt samt inflytandet av den kungliga lagstiftnings- och lagskipningsrättens tillväxt. Till dessa olika system hörde olika enskilda processhandlingar. För det första har vi parternas och deras släktingars frivilliga och rituellt-formella kärande och svarande i ett förfarande som ledde till (försonings)böter och för det andra har vi systemet att använda en nämnd för speciella brott och allvarligare (jord)tvister. I nämnden förefaller många viktiga element ha nått sin kulmen: den kunde fungera för eller emot parterna, den kunde bestämma om kropps- eller dödsstraff men också undersöka fakta kring ett fall. Den deltog speciellt i jordtvister. Parternas betydelse förefaller ha minskat, men den statliga domaren och dennes på lagen baserade beslut har ännu inte blivit rättsprocesTingsgemenskapens rätt - brytningstidens rätt
sens totala auktoritet. Den dom som gavs på tinget blev bindande genom hela förfarandet, genom parternas, domarens/lagläsarens och tingsgemenskapens medverkan. Tingmenighetens deltagande minskade i beslutfattandet och ersattes av samhällets mest framstående och ofta mest förmögna skiktets medverkan. Ändå kan man säga att tidens gemenskaplighet låg på en bred bas, vilket delvis berodde på rättskipningens och det rättsliga livets muntlighet. Den ovan beskrivna konfliktlösningen kan, med hänvisning till dess rättsliga natur, kallas för en arkaisk rättskipning. De stridande parterna och släkterna hade ännu en stark ställning i mötet med en stat i ett tidigt utvecklingsskede. Ett mera konkret uttryck vore att kalla den en "gemenskaplig rättskipning", ett uttryck lånat från den tyska forskningen. I den använder man allmänt ordet "dinggenossenschaftlich", tingsgemenskaplig, med vilket man illustrerar konfliktlösningen på tingen/i domstolar där det centrala var att döma, "urteilen".12 Det handlar inte bara om processrättsliga principer utan om ett sätt att uppfatta själva rätten. I själva verket härstammar begreppet "Dinggenossenschaft" från Max Weber,13 och det handlar om beslutsfattande med hjälp av domare, parter och andra medlemmar inom samma rätttsgemenskap (Rechtgenossen). Enligt Weber beskriver begreppet bl. a. fördelningen av uppgifter mellan dem som deltar i dömandet, alltså mellan de egentliga domarna (på tyska t. ex. Schöffen) och hela tingsmeningheten. Denna uppfattning präglar Otto Brunners socialhistoriska medeltidsforskning men också den nyare tyska rättshistorien. Begreppet tingsgemenskap illustrerar väl hur samhället under medeltiden och i nya tidens början - också det finska (och svenska) samhället under 1500-talet - var styrt av rättssed. Rättsuppfattningen var inte orienterad mot normtext och tolkningen av den utan mot faktiska, muntliga kommunikationsformer. Man kan anta att domarna och 36
37 nämndemännen på tinget också kunde ha skriftligt material till sin hjälp. Ändå förefaller rätten att ha levt i det talade ordet och inte i det skrivna. Tvister löstes genom rättsliga förhandlingar, inte genom att läsa en normtext. Således var rättens auktoritet också i ordet och i dess nära förbindelse med dömandet, inte i texter. I många delar av Europa gällde detta fr.o.m. senmedeltiden endast den rätt som gällde på landsbygden. I Europa möter man två rättsliga grundformer: den från antiken härstammande skrivna och lärda som i sig saknades i Norden, och den arkaiska, muntliga rätten som grundade sig på traditionen. Den första rättsformen var auktorativ. Den karaktäriserades av den enskilde domaren som var bärare av den tvingande rätten och som genom sitt ämbete innehade kompetens att döma om rättens innehåll. Motpolen till denna processpraxis var det tingsgemenskapliga dö-mandet. Då var domaren endast ordförande samt den som innehade den verkställande makten. Den substantiella beslutsrätten innehades av samtliga dömare. Denna muntliga rätt grundade sig inte på överheten utan var en del av samfundets eller dess ledande skikts viljebildning, konsensus. Man måste ändå fråga, hur rätten och uppfattningarna om den blev förmedlade. Den tidiga människans tänkande var bundet inte bara till seder och bruk utan också till muntliga kategorier. Vid lösning av konflikter var hon bunden av muntlig kommunikation. Således fördes den rättsliga diskussionen på rättsplatser, på tingen, och den förlorade konsensusen återskapades konkret genom samtal. Man kan till och med hävda att det inte alls fanns någon yttre fästpunkt, rättsordning eller gällande rätt utanför denna domstolskommunikation. Snarare fanns det olika motstridiga åsikter om rätten. Utanför domstolsförfarandet var de rättsliga uppfattningarna endast likvärdiga åsikter inom gemenskapen. För att åsikterna skulle kunna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=