94 fulla eller föga genomtänkta. En riktig bedömning av framför allt Prolegomena till Dejure belli acpads, det avsnitt av det storaverket där Grotius främst uttalar sig i teoretiska grundfrågor, kan enligt min uppfattning icke komma till stånd om man inte å ena sidan beaktar textens funktion, å den andra studerar den som en väl komponerad helhet. Grotius var inte blott en på många områden lärd författare; han var också till sin utbildningoch sin tidigareverksamhet praktiserande jurist och därtill politiker. Prolegomena bär spår av dennapraktiska skolning och gärning. Företalet är att läsa, inte som en reklambroschyr men väl som en plaidoyer: ett försök att övertyga olika, kanske kallsinniga eller likgiltiga, läsare omdet berättigade i det företag som sedan förverkligas i de tre böckerna. En analys av Prolegomena med användande av renässansretorikens begreppsarsenal och analytiska modeller skulle sannolikt vara fruktbar. Här kan en sådan integenomföras. Det finns emellertid inslagi Prolegomena somuttryckligen för tanken till ett rättegångstal. Sålunda heter det i Prolegomena nr 5, det avsnitt där den egentliga rättsteoretiskadiskussionen tar sin begynnelse, att det är meningslöst att tvista om rätten, om rätten själv är ett intet. Därför måste, fortsätter Grotius — med en vändning som erinrar omden klassiska retorikens captatio benevolentiae — för att »anbefalla och befästa» verket, detta grövsta av alla fel vederläggas. För att slippa kämpa med en hel hop utnämner sedan författaren den grekiske filosofen Carneades till »advokat» för alladessa. De argument som härpå följer är visserligen inte logiskt ordnade i den meningen att de utgör ett deduktivt resonemang, men de är logiskai så måttoatt argumentens. a. s. staplas på varandra, först sådana somvädjar även till de icke-troende — här åberopas stoikernas idéer om samhällsdriften, vilken utvecklas med hänsyn till olika auktoriteters psykologiska tolkning av människan och hennes egenart — och därefter sådana sombygger på den kristna religionen: dels påståendet, att Gud såsom skapare ingivit människorna det förnuft som tidigare framhållits som naturrättens grund (nris 11 och 12), dels uttalandet att Gud såsom lagstiftare dessutomuttryckligen uppställt vissa lagar (nr 13). Argumentationen fortsätter med hänvisningar til den bibliska historien (nr 14). I nr 16 slutes den argumentativa cirkeln; Carneades nämnes ånyo; hans teser är vederlagda. Inom denna ram — Prolegomena nris 5—16 — återfinner vi såväl etiamsi daremus-sz.tsen (nr 11) somdefinitionenav naturrättens norminnehåll (nr 8) och uppställandet zv pacta sunt servanda-satsen (nr 15). Uppfattar man påståendet att naturrätten skulle gälla även utan Gud såsomett inslag i en fortlöpande och sammanhängande argumentation, ett slags övertaligt eller reductio-in-absurd«r?7-argument, bortfaller den skenbara motsägelsefullheten. Grotius är inte ute för att bygga ett system av teoretiska satser, han uppradar argument för att övertyga. Uppfattar man — som Olivecrona — Grotius’ uttalanden i första boken (1, 1, X) omnaturrättens oföränderlighet och Guds oförmåga att modifiera den såsomställningstaganden i en annan debatt, nämligen en på obestridda
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=