93 kropparna», vid behandlingen av rätten lämna alla enskilda fall utan avseende. Somi den moderna Grotius-litteraturen påpekats särskilt av Dufour, påminner dessa programmatiska uttalanden omvissa mer utförliga metodologiska ställningstaganden redan i ungdomsskriften De jure praedae från 1609.^^ Grotius återkommer till metodfrågan i De jure belli acpads 1, 1, X, där han förklarar att existensen av naturrättsliga regler brukar bevisas på två sätt: antingen direkt, genompåvisande av att något med nödvändighet står i överensstämmelse med den förnuftiga naturen och det förnuftiga samfundet, eller indirekt, genom härledning av de naturrättsliga reglerna ur det som alla folk erkänner. Den senare metoden leder visserligen inte till säker kunskap utan endast till en hög grad av sannolikhet; likväl är det den metod somGrotius fortsättningsvis ägnar den mest ingående diskussionen, somvanligt med andragande av en rik exempelflora från i första hand antika författare. I själva verket är det ingen orättvisa att hävda, att Grotius’ framställningssätt är mycket avlägset från »matematikernas». Det innebär självfallet inte att han inte skulle bekännasig till ett bestämt vetenskapsideal, i den mån hans ämne och framställningens syfte gör det möjligt att förverkligadet. Dettaideal är emellertid inte — och kan redan av kronologiska skäl inte vara — det cartesianska. Som flera Grotius-specialister i modern tid framhållit, är det säkerligen riktigare att sammanföra Grotius’ idéer om den välordnade vetenskapliga framställningen med ett tidigre metodologiskt ideal: den geometriska demonstrationens. Grotius knyter an till den euklidiskageometrinoch därmed också till den aristoteliska logiken. Pufendorfs uttalande, att Grotiusskulleha särskilt influerats av Bacon’s vetenskapsideal, framstår somåtminstone tvivelaktigt, liksomtanken på inflytelser från Galilei eller Descartes måste avvisas.^"* Strävan efter en god ordning i presentationen av ett juridiskt stoff är ju inte något nytt eller för Grotius ensam karakteristiskt. Det kan här vara tillräckligt att hänvisa till den stolta programförklaringen i Duarenus’ Commentaria från 1559, där författaren säger, att »här skall uppdelas och konstfullt framställas det som av Tribonianus utan ordning sammanfogats under de två enda rubrikerna Pandekter och Justinianska institutioner.»^^ 7. Även i metodologiskt hänseende framstår Grotius sålunda somtraditionalist — man bör, med användningav Fassös uttryck, tillägga: eklektisk traditionalist — snarare än somförnyare. Varken eklekticismen eller traditionsbundenheten behöver emellertid innebära, att holländarens idéer skulle vara motsägelseA. Dufour, L’influence de la méthodologie des sciences physiques et mathématiques sur les Fondateurs de I’Ecole du Droit naturel möderne (Grotius, Hobbes, Pufendorf), i Grotiana I, Assen 1980 s. 33 ff, särskilt s. 41 ff. Övertygande i denna del är Dufour, a. a. s. 42 ff. Om renässansjuristernas systematiska ambitioner, se Strömholm, Idéer och tillämpningar, Sthlm 1978, s. 44 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=