90 men än sin samtids voluntaristiska läror. Fassö sammanfattar: Grotius är inte någon filosof; hans intentioner är inte filosofiskautan praktiska och rättspolitiska. Till sin metod är han en eklektiker, som tar sina argument där han finner dem. Vad som gjorde honom till den moderna rationalistiska naturrättens dominerande portalgestalt var inte den filosofiska halten i hans budskaputan den historiska och intellektuellasituation i vilken han gjorde sin stora insats. Han vädjade, på samma sätt som tidens vetenskapliga och metodiska nydanare — en Bacon, en Descartes, en Galilei — till kulturella och samhälleliga behov som vuxit sig starka och väntade på uttryck. Han fann i de länder som nu ryckte upp till politiskt och ekonomiskt ledarskap i Europa — Holland, Frankrike, England och Tyskland — den mottagningsberedskap som erfordras för att ge ett budskap och ett program dess fulla genomslagskraft. 4. I Norden har i modern tid framför allt Karl Olivecrona sysselsatt sig närmare med analysen av Grotius’ naturrättsuppfattning och med dess förhållande till äldre naturrättsliga uppfattningar.^^ Den frågeställning somOlivecrona uppställer är hur naturrättslärarna — bland dem, i första hand, Grotius — förklarade den positiva rättensförpliktande karaktär. Någon grund för denna förmåga att binda människorna kunde ej gärna påträffas i t ex ett antaget samhällskontrakt, ty hur kunde, utan en i förväg uppställd rättsordning, någon vare sig moralisk eller juridisk förpliktelse härröra från ett frivilligt åtagande av människor, som definitionsmässigt var både fria och jämlika?^”* Olivecrona framhåller, att det är oklart omoch i vad mån naturrättens förespråkare uppfattadesamhällskontraktet som en historisk realitet eller som en nödvändig fiktion. I förevarande sammanhang är spörsmålet inte av omedelbart intresse, men det må tillfogas, att det hos Grotius är svårt att finna något konkret stöd för tanken på ett någon gång under historiens lopp slutet verkligt avtal. På det ställe där Grotius uppehåller sig vid frågan, helt kortfattat {Prolegomena 15), hålles möjligheten av ett stillatigande avtal uttryckligen öppen. Olivecrona söker i sin undersökning närmare analysera Grotius’ förklaring till principen om avtals bindande kraft. I sin kortfattade hänvisning till ett samhällskontrakt såsom den positiva rättens grund uttalar Grotius endast, att det är nödvändigt för människorna att på något sätt kunna förplikta sig, och någon naturligare väg än avtalet finns icke. Regeln om avtalets förpliktande förmåga är sålunda en naturrättsligprincip. Men varpå grundar sig då naturrätten själv? Enligt Olivecrona, sompå denna punkt ansluter sig till flera tidigare Hägerströms undersökning i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, vol. II, 1934, kan här lämnas därhän. Resultaten beaktas i sina huvuddrag av Olivecrona. K. Olivecrona, Rättsordningen, 2 uppl.. Lund 1976, s. 24 ff. » ... aut expresse promiserant, aut ex negotii natura tacite promisisse debebant intelligi;...»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=