89 voluntarismen, somhan lärt kännai dess mest fanatiskaoch trångbröstadeform, och orienterar sig mot den rationalismsomkännetecknar De jure belli acpads. Att beteckningen »rationalism» som karakteristik av det stora verket måste nyttjas med försiktighet och urskiljning, framför allt när det gäller Grotius’ metod, skall framgå av det följande. I sin fortsatta analys pekar Fassö på den betydelse somden aristoteliska och ciceronianska idén ommänniskan som en social varelse har hos Grotius. Det är denna sociala drift, appetitus sodetatis, som förmår människorna att sluta sig samman — man sluter sig samman »efter arten av sitt förstånd», dvs. i ett ordnat samhälle. Fassös diskussion av Grotius’ idéer i denna del utgör en nyttig påminnelse omdet ibland otillräckligt beaktade förhållandet, att den holländske juristen i lika hög grad var humanist, förutom att han besatt stor teologisk lärdom. Grekiska och romerska författareutgör majoriteten bland de auktoriteter han citerar, och det finns intet som tyder på att han skulle tillerkänna dem mindre vitsord än senare auctorer. Talet om hur samhällsdriften förverkligas genomsodetas... tranquilla, et prosui intellectusmodo ordinataleder onekligen tanken till Aristoteles’ entelechi, till idén omden ändamålsbestämda och självförverkligande naturen. Från dessa utgångspunkter övergår Fassö till analysen av etiamsi daremusproblemet. Han fastslår inledningsvis, att detta yttrande, liksomtalet omGuds oförmågaatt ändra naturrätten, måste ha framstått somdjärvt ochnytt; de ledde till förkastelsedomar från vissa katolska kretsar, liksomdet var dessa uttalanden som fick upplysningsmän som Thomasius att proklamera Grotius som den moderna naturrättens fader. Emellertid, påpekar Fassö, skiljer sig Grotius’ rationalismi själva verket inte från den thomistiska. De definitioner och definitionselement i frågaomnaturrättensomplägar åberopas till stöd för tolkningen, att holländaren skulle ha på ett genomtänkt sätt brutit med den skolastiska traditionsomi sistahandåtergickpåstoicismen, är otvivelaktigt riktademot den ortodoxa, särskilt den gomaristiska kalvinismen. De utgör också ställningstaganden mot idén omen naturrätt med omedelbart gudomligt ursprung; likaväl somThomas särhåller Grotius från naturrätten en uppenbarad gudomlig rätt.^' Stöd för uppfattningen att Grotius’ rationalistiskacredo i Prolegomena och den första boken av De jure belli ac pads överhuvudtaget, i den mån det har en polemisk funktion, riktar sig mot den ortodoxa kalvinismen, inte mot skolastiken, finner Fassö i den distinktionsomGrotius påfleraställen uppdrager mellan naturrätt och gammaltestamentliga rättsregler; i Calvins och hans anhängares förkunnelse flyter gränserna mellan denna Guds uppenbarade rätt och naturrätten ofta ihop.^^ Även här tycks Grotius stå närmare den thomistiska rationalisFassö, a. a., vol. II, s. 99; 105 ff. A. a., s. 107 med hänv.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=