88 från vad man kan kallaen senmedeltida katolsk enhetsuppfattningpå skolastisk grund. Grotius sökte lägga grunden för en rättsordning, somintekunde stödjas på en sådan enhetlig grund; just teologin, som i medeltidens Europa varit en internationell sammanhållande faktor, var i religionskrigens värld det mest svårhanterliga söndrande elementet. Fassö pekar på en enda föregångare till Grotius, som sökt bemästra denna situation, italienaren Alberico Gentili (1552—1608), under lång tid verksami England, vars De iurebelli (1588—1589) utvecklar en internationell rätt på rationalistisk grund. Gentili nämnes f. ö. i förhållandevis erkännsamma ordalag i Grotius’ Prolegomena}^ Fassö understryker vidare den klarautvecklingsgång Grotius genomgick från detidiga verken, framför allt avhandlingenDeiurepraedae, redigerad före 1610, till Dejure belli ac pads, och denna utveckling tillskriver Fassö Grotius’ egna politiska och religiösaerfarenheter. I ungdomsverket framstår den store holländaren som uttalad voluntarist, i enlighet med förhärskande kalvinistisk tradition. »Gud vill inte något emedan det är rätt», citerar Fassö, »utan det rätta är rätt emedan Gud vill det.»'^ Lika lätt somdet är att finna tidigaparalleller till etiamsi daremus-pzrzdoxen och till det berömda uttalandet i Dejure belli acpads, första boken, 1, X 5, att naturrätten är så oföränderligatt Gud självinte kan ändraden, och Gud lika litet kangöradet ondagott somhan kan göratvå gånger tvåtill något annat än fyra^*, lika lätt är det att i äldre voluntaristisk rättsfilosofi finna uttalanden av enahanda innebörd som det senast anförda citatet. Vi kan nöja oss med att hänvisa till Augustinus — den ortodoxa kalvinismens främsta inspirationskälla i dessa frågor — somi och efter uppgörelsen med Pelagius och pelagianismen ger entydiga uttryck åt idén, att det rätta är rätt emedan Gud vill det; det tillkommer inte människan att påstå, att något skulle vara Guds vilja emedan det av utomteologiska skäl anses vara »rätt».'’ Med Bacon, Duns Scotus och Williamav Occam kom voluntarismen i olika schatteringar att under lång tid bekämpa och under vissa perioder besegra den thomistiska rationalismen vid Europas universitet.^® Voluntarismen kännetecknade också den stränga kalvinistiska riktning, gomaristerna, med vilken Grotius och hans meningsfränder utkämpade den politisk-religiösa strid somledde till hans fängslande och landsflykt. Det är därför, som Fassö framhåller, naturligt att Grotius i sina verk distanserar sig från ** A. a., Prolegomena, nr 38 (s. 39). Fassö, a. a., vol. II, s. 98. '* Est autemjus naturale adeo immutabile, ut ne a Deo quidemmutari queat... Sicut ergo ut bis duo non sint quatuor ne a Deo quidempotest effici, ita ne hoc quidem, ut guod intrinseca ratione malum est, malum non sit. Fassö, a. a., vol. I, s. 200. A. a., vol. I, s. 287 ii-, A Verdross, AbendländischeRechtsphilosophie, Wien 1958, s. 79 ff; Fi.]. van Eikema Hommes, Major Trends in the History of Legal Philosophy, Amsterdam1979, s. 60 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=