87 Francisco de Vitoria och Francesco Suarez.” Idén, att Gud inte råder över naturrätten, lika litet somöver de matematiskasanningarna, är på samma sätt av medeltida ursprung; den kan ledas tillbaka till Thomas av Aquino {Summa theologica, 1.2., qu. 94, a. 2) och 1200-talsteologen Guillaumeav Auxerre.*^ Hos Thomas betonas mycket starkt tanken, att Gud inte kan ändra på den naturliga, dvs. den ratiomella, rätten, åtminstone inte i dess huvuddrag. Men medan denna idé hos Grotius framträder somett s. a. s. naket påstående ombegränsningen i den gudomliga allmakten, är Thomas’ argumentation mer subtil och mer indirekt: Guds oförmåga att modifiera den eviga rätt av vilken den för förnuftet tillgängliga — och med förnuftet sammanfallande — naturrätten är en del kan härledas ur definitionenav Gudsväsen: hos Gud sammanfaller ochförnuft; han kan, helt enkelt, inte vilja annat än det rationella.” Mot Thomas’ ståndpunkt, att tio Guds bud inte är goda emedan de anbefallts av Gud utan att de anbefallts av Gud emedan de är goda, vände sig senskolastikens voluntarister;” somdet blir tillfälle återkomma till i det följande, finns det starka skäl antaga, att det var mot en senare tids voluntarism som Grotius vände sig. Om sålunda Grotius’ berömda etiamsi daremus-szts vid en närmare granskning inte kan anses representeraen teoretiskt annan ståndpunkt än högskolastikens, ligger det icke desto mindre nära till hands för läsare, somär antingen okunniga omeller från början negativt inställda till den thomistiska naturrättsläran, att i Grotius’ formulering inläsa den »sekularisering» och den brytning med skolastiken som redan Christian Thomasius och den här citerade Brimo tillskrivit honom. 3. Bland de mångatillgängligamoderna utläggningarnaav Grotius’ rättsteoretiskagrundsynförtjänar den storeitalienske rättsfilosofenGuidoFassös särskild uppmärksamhet. Fassö ägnar i sitt stora arbete Storia dellafilosofia del diritto betydande plats såväl åt den senskolastiska voluntarismen som åt de spanska teologer och jurister Grotius själv nämner såsomföregångare i inledningen till De jure belli ac paäs.^^ Fassö betonar inledningsvis, i sin framställning av Grotius’ insats, det nya i den yttre situation i vilken Grotius verkade: en situation präglad av Europas definitiva religiösa och politiska splittring. De stora spanjorerna, Covarruvias, Fernando Vazquez och Francisco de Vitoria, hade visserligen haft att ta ställning till de problemsommötet mellan européer och hedniska folk i Nya världen ställde — problem som kännetecknades av frånvaron av gemensam etisk och religiös bas — men försåvitt angick den europeiska rättsuppfattningen och dess innebörd och krav hade de likväl utgått " Se hänv. hos Wieacker, ovan not 1 a. a., s. 266, not 72, och 290; även Fassö, a. a. not 2 ovan, s. 106. A. st. samt Fassö, vol. I, s. 250. Summa theologica, 1, q. 21, a. 1 ad 2. '■* Se t. ex. Fassö, a. a., vol. I, s. 290. Ovan not 3 a. a.. Prolegomena nris 37 och 38 (s. 38 f.), 55 (s. 43).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=