86 han i den lutherska svenska regeringens tjänst som ambassadör. Han hade sålunda hänsyn att ta; någon fri skriftställare var han aldrig. Upprepade försök att återvända och bosätta sig i Holland avvisades. Dessa biografiska fakta förtjänar att hållas i minnet vid varje tolkning av Grotius’ verk och tänkande. »Gette philosophie du droit», hävdar en modern fransk teoretiker, Albert Brimo,® »se présente par rapport ä la philosophie thomiste, comme une conception révolutionnaire.» Ty för Thomas av Aquino, fortsäter Brimo — som onekligen låter Grotius framstå i särskilt kraftig relief genomatt ställa honom mot högskolastikens naturrätt och därvid lämnar senmedeltiden därhän — uttrycker naturrätten den situation somGud tilldelat människan och den kunskap hon besitter omden gudomliga lagen ... Det är ett naturligt begrepp, som inriktar människan mot att handla på det sätt som anstår henne. Skillnaden mellan thomistisk och grotiansk naturrätt tycks Brimoframför allt finna däri att för Grotius »naturen» är lika med den mänskliga naturen, med dess sociala instinkt som främsta element och med förnuftet som främsta hjälpmedel att finnade rätta reglerna.^ Grotius bryter därmed, heter det hos Brimo, förbindelsen mellan rätt och katolsk teologi med tillhörande moralfilosofi. Naturrätten blir rent rationalistisk; Grotius för av försiktighet ett kristet språk, men hans naturrätt framställes somså oföränderlig att inte ens Gud kan ändra den; den är inte rätt därför att Gud anbefallt den utan därför att den är den naturliga rättsordningen. I detta sammanhang citerar Brimo de kanske mest berömda orden ur Grotius’ Prolegomena (avsnitt XI): »Och detta, somvi nu sagt, skulle äga giltighet även omvi antoge — vilket ej kan antagas utan den grövsta synd — att Gud ej funnes till eller att han ej bekymrade sig ommänniskornas angelägenheter» {Et haec quidemquaejamdiximus, locumaliquem haherent etiamsi daremus, quodsine summo scelere dari nequit, non esse Deumaut non curari ah eo negotia humana ...).'° Brimos fortsatta diskussion av den grotianska naturrätten kan här lämnas därhän; den berör inte omedelbart vårt ämne. Omvi t. V. nöjer oss med de beläggsomBrimoanför till stöd för påståendet att Grotius skulle vara en revolutionär nytänkare — och därvid bortser vi från vad somär en helt annan fråga, nämligen omholländaren av sin samtid uppfattades som en sådan — är det intesvårt att finnamotargument. Den nyss citerade satsen etiamsi daremus är långtifrån ny hos Grotius; den har en lång historia i senskolastiken som — medvetet paradoxalt — argument mot den extrema voluntarismen hos vissa författare. I likartad formulering återfinnes tanken både hos Brimo, Les grands courants de la philosophie du droit et de I’Etat. Paris 1967, s. 84 f. ’ A. a., s. 85. A. a., s. 86 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=