RS 9

85 och senmedeltida rättstänkandet utan också var Grotius väl bekant, därom kan idag ingen tvekan råda. I så måtto är det ofrånkomligt att kraftigt reducera de anspråk somdet sena 1600-talets liksomupplysningstidens i regel protestantiska och starkt antiskolastiska naturrättsförfattare framförde å Grotius’ vägnar. Sälv kan han intesägas ha gjort sådana anspråk gällande, även omhan betonar det nya i sitt förehavande från folkrättslig synpunkt. Någon rättsteoretisk nydanare påstår han sig inte vara. Tvärtomär det karakteristiskt för hans framställningssätt att han i möjligaste mån nyttjar de auktoriteter han kan mobilisera för sin sak. 2. Somutgångspunkt för och exempel påde skiftande Grotiustolkningar som idagstår mot varandra skall här användas fyrasamtida författare. Efter en analys av deras ståndpunkter skall vi försöka att prestera en egen tolkning av Grotius’ rättsteoretiska position, sådan den kommer till uttryck i hans Prolegomena. Först emellertid några få påpekanden omden politiska och religiösa situation i vilken De jure belli ac pads (1625) tillkom. Efter strävsammaungdomsår, somtidigt gjorde honom till en känd gestalt, ett juridiskt-humanistiskt underbarn, i det begynnande 1600-talets europeiska lärda republik — han var femton år då han av Henrik IVmottogjuris doktorsgraden vid universitetet i Orléans — och efter framgångsrika år som rättslärd och politiker i sitt hemland hade Grotius mot slutet av 1610-talet ohjälpligt dragits in — somdet skulle visa sig på den förlorande sidan — i de politiska strider somdå skakade det fria Holland. I dessa konflikter, somhade skarpa såväl sociala som religiösa övertoner, stod det förmögna och högt bildade patriciatet i Nederländernas provinser, till vilket Grotius hörde av börd och övertygelse, mot Nederländernas militäraoch politiska ledare, prins Moritzav Oranien, somstödde sig på de lägre folkklasserna och företrädde en centralistisk politik. I religiöst hänseende höll sig Grotius och hans åsiktsfränder till den liberala och optimistiska kalvinism som utvecklats av Leyden-professorn Arminius, medan den oraniska falangen omfattade en mörkare och strängare religion, predikad av Arminius’ vedersakare Gomarus, som lade särskild vikt vid den ursprungliga kalvinistiska predestinationsläran.^ Det får inte glömmas att Grotius under hela sitt liv studerade och skrev teologi. Hans De veritate Religionis Christianae (1627) nådde väsentligt större spridning än hans juridiska alstring. Striden slutade med att Grotius’ parti besegrades; dess ledare, den högt ansedde gamle statsmannen Johan van Oldenbarnevelt, avrättades; Grotius komatt tillbringa ett par år i fängelse, varifrån han med sin hustrus hängivna bistånd lyckades fly. Under resten av sitt liv stod han i beroende av främmande monarker av annan regligion än han själv: från 1621 till 1635 uppbar han pension från den katolske konung LudvigXIII av Frankrike, under de sista tioåren — han dog 1645 — stod ^ L. E. van Holk i ovan, not 6, a. a., s. 30.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=