84 ging sehr behutsamvor», säger den förnuftige och en smula förnumstige Thomasius, som själv sedan unga år hade prövat på vad det ville säga att råka i konflikt med religiösa och filosofiska makthavare, »und wenn er sich gleich bemiihte, dasjenige, was die Schullehrer bisher durcheinandergeworfen hatten, nämlich die göttlichen, allgemeinen, das mosaische und alle menschlichen Gesetze voneinander zu sondern und zu scheiden, so wollte er es doch nicht auf einmal mit denselben ganz verderben. Deshalb lobteer sie in seiner Vorrede und bemiihte sich, ihren dunklen und zumTeil falschen Grundsatz von dem Recht der Natur mit der Meinungdes Cicero zu vereinigen. Er vermied dadurch, dass man ihnso feindlichanfiel, als es hernach bei andern geschehen ist, diedie Maske ablegten und die scholastischen Grillen unverborgen anzutasten sich unterstanden.»^ Thomasius tillskriver sålunda — utan allt klander — Grotius en på diplomatiska överväganden grundad, medveten dubbeltydighet eller dunkelhet. Från modern vetenskapsetisk synpunkt kan denna bedömning te sig negativ; det finns emellertidgoda skäl att behålla den i minnet, när vi i det följandesöker placera in Grotius i den naturrättsligaidétraditionen för att avgöra i hur hög grad han är att betrakta som en radikal nydanare eller som en försiktig lärjunge till tidigare mästare. Thomasius antyder en möjligen fruktbar aspekt på de mest explicita rättsteoretiska uttalandena i Grotius’ verk, de som förekommer i företalet till Prolegomena, nämligen att man här skulle stå inför en plaidoyer, ett försök att inledningsvis övertyga snarare än analysera, en skrift med andra ambitioner än de strikt teoretiska. Den aspekten skall strax diskuteras mer ingående. Låt oss emellertid först sökaprecisera vari oenigheten omGrotius’ rättsteoretiska ståndpunkt i modern forskning består. En framstående modern holländsk jurist beskriver situationen på följande sätt: »Many critics have demonstrated their ingenuity {sic\) in keen analyses of Grotius, arriving at diametrically opposed conclusions. To the one, Grotius is a revolutionary thinker, undermining traditional authority by his appeal to reason, tothe other he is a conserv'ative, upholdingabsolute government. This should warn us to use caution. Obviously Grotius is not readily classified. His position as the heir to the Spanish School of the sixteenth century and as a harbinger of late-seventeenth century Rationalism makes for conflicting interpretations. Grotius indeed stands at a cross-roads of European political thought.»^ På en punkt kan vi bespara oss polemiska mödor. Att senskolastisk, framför allt spansk, naturrättsteori, sådan den växte fram under 1500-talet, inte blott utgjorde en självständig och teoretiskt högtstående vidareutveckling av det hög- * Des Herrn Christiani Thomasii... Vorrede, ovan not 3 a a, s. 25 f. * C. G. Roelofsen, Grotius and International Law, an Introduction toSome Themes in the Field of the Grotian Studies, i A Grotius Rader, ed. by L. E. van Hoik and C. G. Roelofsen, Haag, T. M. C. Asser Instituut, 1983, s. 16 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=