79 den följande utvecklingen.^^ Ett ’tillbakaskrivande’ av fundamentallagsföreställningarnas framväxt i Sverige är intressant ur internationell synvinkel. Det nämndes ovan, att termen hittills tidigast påvisats i Frankrike under 1570-talet. Förlägger man den svenska utvecklingen till ett kronologiskt något tidigare skede blir parallelliteten mellan Sverige och kontinenten i det närmaste fullständig. Den svenska landslagen aktualiseras på samma sätt somden saliska lagen och Magna Charta. Man kan också lägga märke till, att begreppet speciellt tycks ha utbildats vid en tidpunkt, då Frankrike hemsöktes av inbördeskrig.^^ Detta var ju även fallet i Sverige. Avslutningsvis bör den intrikata frågan, hur denna märkliga europeiska samtidighet skall interpreteras och vad den kan tänkas beteckna, åtminstone ställas. Även här måste svaret utfalla med någon tvetydighet. Försvagar man den fördragsrättsliga delen av fundamentallagsföreställningarna (fördraget somreligiöst förbund el. dyl.), vilket synes bli resultatet av en del av Gierke-kritiken (hur berättigad den än kan tyckas vara), kommer man att lägga tonvikten vid t. ex. kodifieringenav tronföljdsbestämmelserna, övergången till arvriken och se dettasom en del av en tidigmodern, centraliserande statsbyggarverksamhet. Det har påpekats, att två andra termer vann intåg i den politiska vokabulären samtidigt somleges fundamentals, en fransk och en italiensk, nämligen souverainetéoch ragionedi stato. Det är en märkligsammanställning. I orostider reses rop på stabilitas och tranquillitas.^^ En historiker, somunder senare tid tycks ha inspirerats av Gierkes Genossenschaftslära, är Otto Brunner.Hans syn på det Se senast Barudio, G., Gustav Adolf — der Grosse. Einepolitische Biographie, Frankfurt/Main 1982, ovanstående citat s. 42. Barudio karaktäriserar det svenska arvkungadömet på följande sätt: »Seiner Natur nach darf eine Dynastie auf Dauer das Königsamt mit einem geeigneten Erben besetzen; aber gleichzeitig muss dieser vor seinem Amtsantritt die Krone oder das Reich in Gestalt des Senates und der Stände durch einen Herrschaftsvertrag in den vorhandenen Rechten und Freiheiten sichern und dabei institutionelle Garantien anerkennen. Diese Regelung ist demnach perpetuell und mutuell ausgerichtet und kann deshalb auch die Vertragsbedingungen aus dem Landslag weiterhin gelten lassen» (ibid.). De flesta 1500-tals furstar, skriver H. G. Koenigsberger, »outside the pages of Machiavelli, took their coronation or succession oaths seriously and prided themselves on upholding the law.» Detta var »an admirably flexible and often long-lived system», men det var instabilt (Why did the States General of the Netherlands become revolutionary in the Sixteenth Century?, Parliaments, Estates and Representation, vol. 2, 1982, s. 103). För den betydelsefulla medeltida utvecklingen och bl. a. synen på landslagen se Drar, K., Konungens herravälde såsom rättvisans, fridens och frihetens beskydd: medeltidens fursteideal i svenskt hög- och senmedeltida källmaterial, Acta Univ. Lundensis, Sectio 1, Bd 33, Stockholm 1980. »The very fertility of political and legal thought in the late sixteenth and the early seventeenth century indicates how urgently men grappled with the problem of understanding and channeling change» {Rabb, T. K., The Struggle for Stability in Early Modern Europe, Oxford & New York 1975, s. 54). Stolleis, M., Diskussionsbericht (i: Kunisch /= not 13/, s. 83ff). Om stabilitetstemat som avgörande för hela utvecklingen under 1600-talet se Rabb (= not 26). För hänvisningar till sambandet mellan Gierke och Brunner se Boldt och Dilcher (= not 1).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=