70 vismus der Zeit».^ Det är utifrån en dylik historiefilosofisk grunduppfattning, som Gierke nu förstår de av honomdefinierade historiska epokernas karaktär och söker fastställa, vilken av de två kämpandeprinciperna, somvid olika tidpunkter dominerat, och hur kampen förts. Det är i här föreliggande sammanhang främst två epoker, som är relevanta, och vilka Gierke mycket starkt kontrasterar mot varandra. Det rör sig dels om preioden 1200-1525, dels om perioden 1525—1806. Som synes företar han sin periodicering i huvudsak utifrån den tyska historien: bondeupproren och livegenskapens upphävande. Under den förstaperioden finner Gierke, att det friaassociationssystemet var den förhärskande principen, och den är framför allt realiserad i städerna. Därifrån griper den så över på hela samhället. Det tyska riket hålls samman likt en stor stad och på associationens grundval. Schweiz är något av ett paradexempel, vilket visar, att man även kan dra in bönderna i systemet. Utifrån denna grunduppfattning blir reformationen en mycket blandad företeelse. Den är en omfattande frihetsrörelse, som slår över i sin motsats, då den priviligierade korporationsegoismen tar överhand, och bönderna genomdet slutliga nederlaget i bondeupproren utesluts ur gemenskapen. Det är då också uppenbart, att den följande långa perioden med historisk nödvändighet kommer att ståi överhetens tecken. Staten utvecklas till något från undersåtarna avskilt som summan av den offentliga makten, undersåtarna blir objekt för den offentliga rätten. Subjekt blir de endast inomprivaträtten, där frihetsprincipen lyckas överleva. Åenasidan berövas alltsåassociationsväsendet genomstaten sin autonomi, å andra sidan leder individens emancipation till att korporationerna töms på innehåll. Utvecklingen kulminerar med franska revolutionen, då stat och individ utan förmedlande mellaninstanser ställs mot varandra.Utifrån denna historiskagrundsyn blir det klart, vilken roll den äldre naturrättenspelade för Gierke, och varför den reformerteborgmästarenAlthaus i det frihetliga Friesland, hans kamp mot hertigen och hans idéer omconsoci- ^ Dilcher (= not 1), s. 341, 325. Denna karaktäristik får dock inte undanskymma Gierkes orubbliga monarkism och nationalism. 1915 hyste han inga betänkligheter att se kriget som ett försvar för den överlägsna tyska kulturen. Han uttrycker sig med påfallande kärvhet. Ingenting, skriver han, kan bryta troheten mellan dynasti och folk. Det är ju den starka monarkin, som Tyskland har att tacka för »die Herrlichkeit unseres Heers und die Straffheit unserer Friedensordnung». »Man wird den militärischen Geist unseres Staates, man wird die strenge Zucht, die alle unsere Einrichtungen durchdringt, man wirdauch die Zähigkeit der altpreussischenTradition, ohne die wir nicht bleiben können, was wir sind, nicht mehr zu verlästern wagen». Inbyggt i det tyska systemet finns också garantier för den folkliga friheten. »In weitemUmfange verbiirgt unser Recht dieFreiheit des Einzellebens und der Vereine» (Gierke, O. von, Kriegund Kultur/1915/, omtrvckt i Böhme, K., utg., Aufrufe und Reden deutscher Professoren imErsten Weltkrieg, Stuttgart 1975). ^ Dilcher (= not 1), s. 329 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=