68 deras socialpolitik och Schulze-Delitzsch’ kooperativa rörelse nära. Sedan 1873 var han medlemi Verein fiir Sozialpolitik. KringGenossenschaftstanken skapade han en historiefilosofi, där världshistorien periodicerades utifrån föreställningen om två genom århundradena med varandra kämpande principer, en centraliserande, som strävade att åstadkomma en större enhetlighet, och en frihetligt korporativ, somsökte upprätthålla associationernas autonomi. Denna världshistoriska motsats såg han — i gynnsammaste fall — utjämnad och försonad i den samtida konstitutionella monarkin. Det bör ocksåframhållas, att Gierkeicke betraktade sigsomhegelian, ickesåg världshistorien somförverkligandet av ett absolut förnuft. Det är dock flerstädes påpekat, att Gierke står i nära tacksamhetsskuld till den historiska skolan och till Herder, att han arbetar med ett, omän ganska komplicerat, organismbegrepp. Individualiteten uppgår i en högre enhet: »Uber dem Einzelgeist, dem Einzelwillen, dem Einzelbewusstsein erkennen wir in tausendfältigen Lebensäusserungen die reale Existenz von Gemeingeist, Gemeinwillen und Gemeinbewusstsein. Und nicht figiirlich, sondern im eigentlichen Wortverstande sprechen wir von ’Gemeinwesen’ iiber den Einzelwesen». Men det gällde hela tiden icke en likformig, helt kollektiv enhet utan en mångfald av associationer, vilka möjliggjorde historisk utveckling. »Was der Menschist, verdankt er der Vereinigungvon Mensch zu Mensch. Die Möglichkeit, Assoziationen hervorzubringen, die nicht nur die Kraft der gleichzeitig Lebenden erhöhen, sondern vor allem durch ihren dauernden Bestand die vergangenen Geschlechter mit den kommenden verbinden, gab uns die Möglichkeit der Entwicklung, der Geschichte». Farorna lurade från två håll, dels från ett alltför stort förenhetligande, dels från alltför stor partikularitet. Det har påpekats — och det är viktigt i föreliggandesammanhang — att Gierke i polemik mot »individualismen i en rationalistisk- naturrättslig fördragslära» bygger på en äldre tradition, där Aristoteles tanke, att helheten är något mer än sina delar, och att en männniska är ett politiskt djur, nyformuleras. Det är här Althusius kommer in i bilden. Gierkerör sig, har det sagts, i en anti-individualistisk, anti-mekanistisk tanketradition, som för honom i närheten av den i hans samtid nygrundade sociologin och Durkheim, historieteoretiskt i närheten av hans Breslau- och BerlinkollegaWilhelmDilthey, även omGierke inte hade lika stor tilltro till »Einfiihlung», och motsatte sig en relativisering av det historiska
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=