61 för samhällsnyttan. Sitt inflytandeöver kyrkan fick den nu just i sin egenskap av statsledning och inte emedan den var pars ecclesiae. Men också naturrätten hade en religiös grund som den fick genom att kopplas samman med den naturliga religionen. Det var tron på Gud och den gudomligaförsynen som gav råtten dess karaktär av förpliktelse. Fortfarande var det viktigt med religiös enhet i staten, men nu var det överheten och inte läroämbetet somansvarade för kyrkans lugn. Därigenom fick den antagna bekännelsen statsrättslig karaktär. Enhetsbekännelsen var därför fortfarande det fördelaktigaste för staten. Statsnytta avgjorde omfrämmande trosbekännare skulle tolereras i landet. Men avgörande för om en religion skulle tillåtas i landet var att den inte disponerade medborgarna för oroligheter eller var nedsättande för statsmakten. Religionslagstiftningen under perioden år 1655 till 1735 präglas av kravet på »den rättapuriteten och enigheten uti religionen». Ävende kyrkligajuristernabörjar vidden här tiden räkna med en maktfördelning inom kyrkan. Härvid knyter man an till tankar från den reformerte teologen David Pareus i Heidelberg. Han skiljer mellan potestas eccelsiastica externa och potestas ecclesiastica interna. De världsliga myndigheterna skulle ansvara för den förra och de kyrkliga för den senare. I detta sammanhang bör Gustav Adolfs yttrande om »fäderneslandets majestät och Guds kyrka som därutinnan vilar» förstås. Det är dock viktigt att komma ihåg att potestas ecclesiastica externa endast kan utövas av en kristen överhet. Gustav Adolf ser sig själv somen sådan kristen överhet. Därför ingår det också i hans ämbetsplikter att skaffa sig en »inspectio quaedam» över kyrkan. Det vill han göra genomconsistoriumgenerale. Hanvill somdet heter i instruktionen från 1625 ta ansvar för »den del av det H.K.M:t i kyrkoregementet i vidkommer». Biskoparna avvisar dock alla förslag om ett consistorium generale eftersom kyrkoregementet enligt deras uppfattning tillkommer pråsterna. Samtidigt vill de också härigenom slå vakt omdet egna ståndets självständiga ställning. Rudbeckius ger klart uttryck för denna uppfattning då han i en av debatterna säger att det somkännetecknar prästämbetet inte främst är predikan eller sakramentsförvaltning utan domsrätten. »Den somdetta av en laglig kallelse kan göra, han (är) rätt biskop eller präst». Alla, såväl andligasomvärldsliga, var enigaombetydelsen av enhetlighet i lära och ceremonier, men det var svårt att enas om vemuppdraget tillkom. Kungamakten vill också vara med i arbetet, vilket kyrkan motsatte sig. Dock befäster sig med tiden mer och mer den uppfattningen att KO skall betraktas som en bindande lagtext i vilken ingenting kan ändras. Detta framgår av prästernas betänkande 1649, där de endast vill gå med på att texten kompletteras med förtydliganden. Sven Kjöllerström har pekat på att uppfattningen av duratio, oföränderlighet, i samtida katolsk kontroverslitteratur uppfattades somett tecken på den sanna kyrkan medan variatio, föränderlighet, utmärkte den falska.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=