53 Kungen insåg att han måste ta hänsyn till dennaopinionoch undvika alla hastiga förändringar. I den slutliga versionen av Västerås ordinantia nämns således inte ett ord omförhållandet till Rom. Hela den medeltidakyrkoorganisationen med socknar, stift och domkapitel bevaras liksom munkväsen och celibat. Det skullevisa sig att det i praktiken intevar någon enkel sak att genomföraen religionsförändringsompåbjudits genomett riksdagsbeslut. I de olikaupprorsrörelser som förekom under de närmast följande åren har religionsfrågan använts somargument. När Daljunkern 1527 vädjar omstöd för sitt uppror anför han som skäl att den rådande regimen lägger kyrkor och kloster öde och vill förmå folket att »bortkasta vår gamla tro, somfäder och förfäder före oss och heliga män och den heliga skrift haver tillstyrkt». I de anklagelseskrifter mot kungen, som kom till under västgötaherrarnas uppror 1529 beskylls denne för att ha infört ett »okristligt regemente», då han fördrev biskopar, munkar och präster och i stället insatte kättare, lät sprida skrifter med den nya läran och översätta mässboken till svenska. Kungen lyckades hejda upproret genom att lova att han skulle hålla fast vid det somvar »gammalt och fornt». Ingen ny lära skulle införas och inga dyrbarheter skulle i fortsättningen berövas kyrkorna. Han lät till och med sina utsända underhandlare lova att det lutherska kätteriet skulle utrotas, men det löftet bekräftade han aldrig själv. Då det gällde det formella förhållandet till Rom intog Gustav Vasa en lika försiktig hållning somhan gjort i fråga omgudstjänstbruken och antagligen av samma skäl, att inte skapa onödig oro. Då Gustav Vasa 1523 valdes till kungskrev rådet till påven och framställdetre kyrkopolitiska krav; inföddabiskopar, ny ärkebiskop, nödvändiga kyrkoreformer. Av dokumenten och händelserna att döma har Gustav Vasa rätt länge i likhet med flertalet av tidens furstar tänkt sig ett landsfursteligt kyrkoregemente präglat av de reformistiska tankarna men inomden gamla kyrkans ram. Någon ny lära ville han inte införa. Under tiden härefter valde kungen och hans sekreterare Laurentius Andreae systematiskt sådana biskopar somvar fostrade i Erasmus’ reformistiska anda med dess krav på bibeltrohet och nationell kyrklig självständighet. Dessa män skulle inte motsätta sig förändringar eller ta parti för påven samtidigt somde ej skulle framkalla någon oro hos allmogen då de ju var katolska. I september 1523 kom så nästa framstöt till påven då tre kungliga brev avsändes med begäran ombekräftelse på de vidtagna ärkebiskops- och biskopstillsättningarna. I det sista brevet begärdes även att annaterna skulle efterskänkas. Efter det att dessa brev sänts kom ett brev från påven med krav om att Gustav Trolle skulle återinsättas som ärkebiskop, omicke hotas med kyrkliga straff. Detta brev föranledde en skärpning i tonen mot kurian somkommer till uttryck i de två brev somi oktober skrivs, det ena till kardinalkollegiet och det andra till påven. Det framhålls här att om påven håller fast vid Trolle som ärkebiskop så ämnar kungen själv ta ansvaret för kyrkan och den kristna tron i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=