52 nämligen att Guds ord skulle »renliga predikas» i riket, uppfattades alltså västeråsbeslutet som farligt för den gamla religionen. Som andra punkt i riksdagskallelsen hade angivits syftet att »en god förening måtte företagas och samfälleligt beslutas omlärdomens tvedräkt, somnu uppkommen är här i riket somi andra landskap över hela kristendomen». Kallelsen betonar nödvändigheten av att »det bliver endräkteligen reformerat i tid», men utan att ange på vilket sätt detta skulle ske. Under riksdagen hade också en disputation hållits omreligionen med Olaus Petri somföreträdare för den reformatoriska sidan och förmodligen uppsalakaniken Peder Galle för den katolska. Föremål för debattenvar sammafrågor, som hade föranlett Luther att bryta med påvekyrkan. Det kan antas att kungen ligger bakom valet av teser somskulle behandlas. Den andra disputationstesen ger den teologiska motiveringen för reduktionen och den tredje tar upp frågan omden kanoniska rättens giltighet. Dessa frågor hade också behandlats i någraav Olaus Petris kort förut publicerade stridsskrifter. Genomdenna disputation hänsköts trosfrågantill ett svenskt riksmötes prövningsåsom»ett fritt koncilium». Manföljdealltsåhär sammaväg att lösa frågan omvilken religionsformsomvar den bästa, sompraktiserades av de tyska städerna och furstarna. I Västerås hade ingenting bestämts om kyrkans organisation eller hierarki. GustavVasa och rådet var här mycket försiktiga och det inteutan goda skäl, som redan nämnts. Reformatorernaville däremot reformera gudstjänsten och menade att gudstjänstordningen måste vara på svenska. Det var endast i Stockholm som dessa tankar till en början kunde omsättas i praktiken. Ritualet för en svensk mässa kom 1531, men till en början firades den jämsides med den katolska. Först 1536 blir den formellt påbjuden. I kampen mot kyrkan och upprorsrörelserna sökte Gustav Vasa stöd hos adeln. Det var med dess hjälp som besluten i Västerås genomdrevs. Adelns ställning blev dock i stort sett tämligen opåverkad av västeråsbesluten när det gäller direkt förvärv av kyrklig egendom. Däremot fick den av kungen förläningar av kyrkligt gods, vilket band den till denne. De somskördade vinsten av godsindragningarna från kyrkan var kronan och Gustav Vasa personligen. Det råder ingen tvekan om att kungen medvetet ville krossa kyrkans maktställning. Genom mötesbeslutet förlorade den sin ekonomiska och militära ställning liksom också sitt politiska inflytande. Biskoparna kallas efter detta aldrig mer till rådets överläggningar. Också om man av riksdagens förlopp skulle vara frestad att dra slutsatsen att det endast gällde en omfördelning av rikets tillgångar, så stämmer detta inte helt. De argument sommötet använde för att motivera varför den världsliga makten borde förvalta kyrkans egendom, var reformatorernas och bakom dem stod också kungen och adeln. Men när det gällde frågan omförändringar i de religiösaceremonierna liksom hur man skulle förhålla sig till Rom, ville rådet och allmogen inte följa reformatorernas linje.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=