41 nomiska styrkeförskjutningen till förmån för borgerliga samhällsskikt, inklusive nyadlade ämbetsmannakretsar med rötter i dessa, vilken först i o.m. 1680talets omvälvningar blir riktigt synlig, måste med hänsyn till detta ses som resultatet av en process, som pågått i decennier och för vilken adelns specifika resursutnyttjande i form av lyxkonsumtion har spelat en betydelsefull roll. Denna lyxkonsumtion var alltså ett »måste» för den samhällsklass som satt inne medmakt och resurser ochdit allt fler villeräknasig. Att resursutnyttjandet bland adeln i allmänhet skall ha utmärkts av ekonomisk rationalitet i modern bemärkelse, har vi därför inte rätt att vänta oss,^^ vilket inte betyder att det helt har saknats kreditgivare och riskvilligt kapital, ens inomden gamla högadeln. Därifrån har också avhörts enstaka klagomål över bristen på andra (och mera attraktiva) investeringsmöjligheter än jordförvärv och penningutlåning till ståndsbröder. För att inse att det numera förelåg ytterligare alternativ, t. ex. i en kapitalvaruproduktion med anknytning till lyxen, krävdes kanske till en början konkret förtrogenhet med efterfrågans storlek — och med vinstmöjligheterna — på just den delen av marknaden. En som besatt detta, och som till yttermera visso investerade i bl. a. mässings- och lädertillverkning, var den nyadlade storköpmannen Claude Roquette Hägerstierna, vars förmögenhet var ett resultat av lyxkonsumtionenbland högoch lågoch somgenomsina affärer med adeln kommit i besittning av jordegendomar i nästan alla svenska landskap. Det faktumatt lyxkonsumtionenvar utomordentligt sysselsättningsskapande och arbetskraftsintensiv har likaså medverkat till att göra 1600-talssamhället mindre stabilt på alla nivåer. Av vikt i sammanhanget är också att den i så hög grad krävt betalning i reda pengar, bådeför varor och tjänster. Att hantverket nu fick den prägel ifråga omyrkesspecialiteter, somskulle stå sig till 1800-talet, har direkt och indirekt att göramed aristokratinsoch angränsande gruppers lyxkonsumtion, liksomhantverkargruppens (inklusive »bönhasarna») kraftiga ökning. För de mest utpräglade lyxhantverken tycks f. ö. inte bara materialkostnaderna utan även »arbetslönerna» ha varit betydande; kanske är det därför som så många guldsmeder kunnat ställa upp som långivare till adeln. Som minst sagt remarkabel måste tjänstefolkets tillväxt inomadelns hovhållningbetecknas, som kunde inrymma allt ifrån informatorer till tvätterskor. Löneskillnaderna var stora, vilket ofta förstärktes av frikostiga gåvor till vissa kategorier befattningshavare, men inte ens för de lägst avlönade har det bara rört sig om »nålpengar». Medan flertalet förefaller att ha varit av enkel härkomst, har aristokratin på vissa poster gärna använt sig av »bättre mans barn», inte sällan adliga, efter mönster uppifrån. Många klientförhållanden går tillbakapå detta. För allmogen slutligen har byggenskapens stora arbetskraftsbehov visserligen förorsakat att många avkrävts mycket fler dagsverken än tidigare, dock inomramen för deras ränte- ** För ett mera tidlöst rationalitetsbegrepp, se Jutikkala 1979, s. 52.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=