39 vis demonstrera hur avståndet mellan utvecklingen på de olika samhällsnivåerna, som berördes i inledningen, kan fås att minska.^'* Infallsvinkeln är ny, och det bör understrykas att forskningsuppgiften befinner sig på ett preliminärt stadium, bortsett från problemlokaliseringen. Idén att adelns resursutnyttjande kunde inrymma viktiga, potentiella samhällsförändringsmekanismer, trots att resurserna i så hög grad förslösades och inte investerades på ett i konventionell mening fruktbart sätt, föddes i samband med De la Gardieundersökningen. Den lyxkonsumtion, somjag främst komi kontakt med där, var den lika statusmässiga som kapitalkrävande och arbetskraftsintensiva byggenskapen, som medvetet och systematiskt har prioriterats framför en vinstmaximering av godsdriften, för vilket vissa beräkningar dock har företagits. Andra värdenormer än att maximera avkastningen i modern bemärkelse måste därför ha styrt resursutnyttjandet, vilket också omläggningen till penningskatter, i syfte att underlätta de många kreditorernas betalning, lät ana. Här fanns alltså stöd för en syn på 1600-talslyxen som något annat än degenererade aristokraters irrationella överdrifter, som dessutom kan ha fått andra och progressiva följdverkningar, vid sidan av den negativa effekten av att kapitalackumulationen hämmades. Med detta har också antytts hur företeelsen tidigare har bedömts, men det hör till saken att det var mycket länge sedan som lyxen utgjorde något problemför svenska historiker. Undantaget är Heckscher, där den moraliserande inställningen naturligtvis saknas, men där bedömningen av förklarliga skäl ändå bara kan bli negativ. För det fortsatta arbetet med teorin har jag inspirerats av bl. a. Lawrence Stone, somi Thorstein Veblens efterföljd ser lyxkonsumtionen som en statussymbol och dessutomger dennaett empiriskt innehåll i formav ett antal (för den engelska aristokratin) särskilt viktiga lyxkonsumtionsområden: byggenskapen/ bostaden och den därmed sammanhängande hovhållningen med dess talrika skaror av tjänstefolk och barbariskt påkostade festligheter, klädedräkten, karosserna, spel och dobbel samt begravningsskicket. Andra viktiga bidragsgivare har varit Norbert Elias, Jiirgen von Kreudener och Jiirgen Habermas. Men detta gäller bara för teorin om lyxkonsumtionen som sådan, inte för den koppling mellan lyxkonsumtion och samhällsomvandling, som jag önskade göra, för vilken förebilder saknas.Här fann jag skäl att bl. a. anknyta till det bland nationalekonomer vanligapåståendet ommarknadens (efterfrågans) begränsade För det följande hänvisas till A/. Revera, Lyxkonsumtion och samhällsförändring, manuskript avsett att publiceras under 1984. Dock kan nämnas att Georges Duby, för medeltidens vidkommande och i samband med det feodala samhällets framväxt, betecknat seigneurernas lyxkonsumtionsbehov som den ekonomiska tillväxtens främsta drivkraft. Detta därigenom att konsumtionsbehovet medfört ett ökat tryck på bönderna, varigenom dessa tvingats att producera mera. G. Duby, Krigare och bönder. Den europeiska ekonomins första uppsving 600—1200, 1981, s. 188 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=