37 SomLoit visar var det också i praktiken jorden och inte (bara) bördsrätten, som såldes till landborna. Dessa erhöll härigenominte bara en ärftlig rätt att besitta och bruka hemmanen i evärdlig tid, utan också rätten att sälja, förpanta och skänka bort hemmanen. Därför måstedessa bördsrättsköp betraktas somupplåtelser till landbor av kronohemmanmed »full äganderätt», vilket strider mot den dominerande uppfattningen i litteraturen om bördsrätten som blott en ärftlig besittningsrätt. (Att det hos Heckscher inte ens är fråga omdet, utan enbart om ett personalservitut, är knappast ägnat att förvåna.) Skillnaden i synsätt har att göra med att man som regel har utgått från äganderätten som ett juridiskt begrepp, närmare bestämt det moderna äganderättsbegreppet, medan Loit låter begreppet inkludera också jordägandets sociala och ekonomiska aspekter och betraktar jordägandet som en historiskt sett relativ företeelse. De bördsrättsköpta hemmanens ränta ändrades inte på annat sätt än att städjan och fodernötet fixerades till ett fast belopp i pengar och hemmanen behöll sin gamla natur i jordeböckerna, vilket gör det till en mödosam, ibland kanske omöjlig uppgift att lokalisera dessa hemman, vilket är synd. Hur dessa i praktiken jordägande landbor sedan har lyckats hävda sin ställning under adeln, är nämligen fullständigt outforskat. Däremot vet vi att kronan, efter reduktionen, har företagit tvångsinlösningar av bördsrättsköpta kronohemman för att fylla indelningsverkets behov av officersboställen. För att summera. Inte bara för skattefrälsebönderna, utan också för adelns landbor, har förhållandena gestaltat sig annorlunda än vad den traditionella synen på 1600-talsbönderna förutsatte. Av det nya forskningsläget framgår att hotet mot allmogen (oavsett jordnatur) och mot den agrara ekonomin primärt har härrört från den våldsamma kraftsamling som stormaktspolitiken krävde och då i synnerhet från krigsmaktens behov av medel (skatter) och människor (soldater) — och inte från adeln somgodsägare. Säkert har det funnits skurkar bland dessa, precis som det funnits bönder som inte har tålt någon som helst överhet. Generellt måste adelsväldet ändå ha inneburit en lindringför bönderna, framförallt genomden mindre risken för adelns bönder (än för kronans behållna) att gå dödentill mötes somutskrivna knektar, kanske ocksågenomatt många bönder fått betala de kraftigt höjda mantalsräntorna med dagsverken. Andra bönder har av allt att dömapåjämförelsevis gynnsammavillkor brukat många av adelns säterier. Att beteckna denna omvärdering som en »rehabilitering av adeln» är emellertid missvisande, i synnerhet som den bl. a. grundar sig på direkta och indirektaiakttagelser av adelns politiska svaghet. Allmogens relativa emancipation har att göra med detta, liksom med det förhållandet att adeln som godshushållare förefaller att ha varit mindre ekonomiskt rationell — i modern bemärkelse — än väntat. Även andra grundläggande föreställningar omdet gamla bondesamhället har visat sig ohållbara. Av dessa är den om böndernas obefintliga överskott den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=