35 från flera landskap visas att skillnaderna i avrad/årlig ränta, till landbornas nackdel, har kvarstått efter det att kronobönderna börjat avkrävas lika mycket i mantalsräntor somskattebönderna. Skatteskärpningen tycks inte heller ha uppvägts genom mantalsdifferentiering eller omfattande förmedling. Ågrens slutsats beträffande förhållandena i Uppland, att kronohemmanen hade mindre marginal för nya skatter och därför måste ha drabbats hårdare än skattehemmanen av 1600-talets tunga mantalsräntor, kan därför ges allmän räckvidd. Med det tillägget bara, att landborna i t. ex. Småland och Västergötland, med sina små hemman, bör ha drabbats hårdare än landborna i Uppland. Upptaxeringen av landborna var fullbordad, när gods- och ränteavsöndringarna gjorde merparten av bönderna i de centrala landskapen till frälselandbor respektive skattefrälsebönder, samtidigt somprivilegieutvecklingen snart gjorde båda dessa bondekategorier huvudsakligen skattskyldiga till adeln, tillsammans med landborna på gammalt frälse. För en bedömning av den fortsatta utvecklingen är det alltsånödvändigt att känna till hur adeln har avkrävt bönderna deras räntor och skatter, inklusive dagsverken. Med hjälp av nyssnämnda undersökningar av just dessa förhållanden konstaterar Nilsson att den relativa skillnaden i skattetryck mellan landbor och skattebönder i utgångsläget har bestått. Och sammantaget ger de nya undersökningarna alltså underlag för slutsatsenomlandbornasomden sämst ställdagruppen under tiden för adelsväldet och en meraförsiktig förmodan, att den skattemässiga förskjutningen mellan landbor och skattebönder till de senates fördel, bör ha medverkat till bondeklassens fortgående differentiering. Försiktigheten är bl. a. betingad av att förekomsten av i princip avskrivningsbara restantier i någon mån kan ha tjänat som en reglerande faktor vid ett alltför hårt skattetryck på landborna (men inte på skattefrälset).'*^ Kronoböndernas sämre villkor erkändes sedermeraefter reduktionen i samband med inplaceringen i indelningsverket, vilket nödvändiggjorde nyskattläggningar och andra åtgärder av förmånskaraktär för att göra dessa hemman mera bärkraftiga. Varpå skattebönderna började klaga ... Men det var väl att märka ur de senares krets »som det nya frälset, rusthållarfrälset, växte fram», som Nilsson påpekar. 1600-talets landbor på krono- och frälsejord bör sålunda ha haft svårare än skatte- och skattefrälsebönderna att komma ut med sina utlagor, vilket kommer till uttryck i frälselandbornas störrerestantier under perioden efter 1650 på de av Ågren undersökta godsen, men också i en undersökning av Sven Lundkvist av Ålvsborgs lösen rannsakningarna 1619—22, där inte bara de större restantierna utan även kronolandbornas större flyttningsbenägenhet m.m. skulle kunna ■’* Hegardt 1982, s. 473 ff., Ågren 1964, s. 178 ff. Observera Ågrens påpekande att förekomsten av restantier inte innebar en rutinmässigt sänkt skattebörda och alltså inte någon förmedling under annat namn.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=