RS 9

34 studieav norrländska skattebönder 1620—1640, somsärskilt inskärper återverkningarna på lång sikt av de ofta återkommande utskrivningarna till krigstjänst under stormaktstidens första decennier. Dessa har på en gång resulterat i att en tidigaresvag tillväxt i ekonomin förbyttes i en tillbakagång och i en svagt ökande produktivitet som en följdav en nödtvungen omstruktureringav produktionen. Av principiellt intresse i vårt sammanhang är den avgörande betydelse för agrarsamhällets långsiktiga förändringsprocess, som Lindegren tillmäter böndernas överskott — som ses somsamhällsförändringens »prime mover» — och att författaren på teoretisk väg, från historiematerialistiska utgångspunkter, frånkänner feodalräntan möjligheten att suga upp hela merprodukten. För detta saknas inte heller empiriska belägg, t. ex. i de krigsfinansiellt betingade, mycket kraftiga höjningarna av kronoskatterna (mantalsräntorna), ibland från det ena året till det andra, somdet trots allt funnits utrymme för. Det faktumatt adelns skatteuppbörd inte ytterst har rättats efter bondejordbrukets produktion eller skatteutrymme, pekar i samma riktning. Föreställningen om det obefintliga överskottet — så viktigför den traditionella konceptionen av 1600-talets agrarsamhälle — är följaktligen också den oriktig. Mycket både teoretiskt och empiriskt arbete återstår visserligen innan frågan om 1600-talets skattetryck och betydelsen av förändringarna i detsamma kan besvaras. Därvid måste bl. a. regionala, näringsgeografiskt betingade skillnader uppmärksammas, men också eventuella förändringar av bondejordbrukens jordanvändning/produktionsinriktning som en följd av ändrad efterfrågan från ränteägare och (andra) konsumenter. Redan nu vet vi emellertid tillräckligt om kronans och adelns skattepolitik för att kunna peka på systematiska skillnader mellan olikahemmanskategorier, av betydelse för skattetrycket. Somen följdav detta vet vi också vilka bondegrupper som varit sämst ställda och för vilka bönder somförutsättningarna bör havarit bäst (eller minst dåliga) för uppkomsten av ett överskott. Omdetta handlar Sven A. Nilssons kartläggningoch analys av den genomgripande omläggningen av den statliga skattepolitiken under 1500-talets sista decennier och fram till omkring 1610, innebärande att landborna på krono- och arv- och egethemmanen kom att jämställas med skattebönderna vid uttaget av extraskatter, s. k. gärder och hjälper, d. v. s. 1600-talets mantalsräntor."*^ Regeln hade tidigare varit att landborna (både kronans och adelns) hade avkrävts mindre än skattebönderna, ofta bara hälften, av det skälet att landbornas avrad var tyngre än skatteböndernas årliga ränta. Skatteskärpningen för landborna, somde ändrade principerna för uttaget av extraskatter resulterade i, har emellertid inte haft sin grund i någon utjämning av de årliga utlagorna utan var uteslutande statsfinansiellt, framförallt krigsfinansiellt, betingad. Med exempel Nilsson 1977.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=