312 honom enligt det eller det lagrummet. Dock skall observeras, att man icke okritiskt godtog erkännanden. I ett rättsfall från början av 1700-talet ställer sig Svea hovrätt tvivlande till erkännandetssanningshalt ochframför den tanken, att den tilltalade genom sin bekännelse velat bli dömd till döden, ehuru hon icke begått det brott, som hon stod åtalad för. Hon skulle med andrå ord ha varit levnadstrött och velat dö."^® Märkligt nog varnar redan Loccenius för att tro på levnadströtta personers bekännelser."^^ Man kan vidare lägga märke till, att man icke utan vidare godtog otillräkneliga människors och s. k. fånars bekännelser.^° Detsamma kunde gälla även sjukapersoner.^* Man godtog icke heller bekännelser ombegångnabrott, somverkade helt otroliga, såsomen mans bekännelse om Göta hovrätts resolution till Örebro länsstyrelse 13/9 1706. En kvinna bekänner sig haft dubbelt hor med en man och enkelt hor med en annan man. Båda männen nekar. Hovrättens beslut blir, att männen frias. Om kvinnan yttrar hovrätten: Maria har »wähl uppå dess egen mundz bekiännelse effter Gudz och werldslig lag giordt sig Till dodzstraffet brotzlig, doch såsomhon intet warit havande, att deraf säkert pröfwas kan, henne med någon haft kiötzligit omgiänge, och hon jemwähl effter Olof Albrechtssons, samt et witnes berättelse, skall på det sättet uthlåtit sig, att hon skal dö, och har inte lust att lefwa, hwaraf det lijkt synes, somhon af ledsnad till att lefa, bekiändt på sig denna grofwa synd föruthan det hon wid ransakningen warit skilgachtiguti dess berättelser,...» Maria döms så, icke till döden, utan till att slita ris. Örebro Länsstyrelse, landskansliet, Hofrättens Bref 1700—1707, Uppsala landsarkiv. Loccenius, Synopsis, s. 741 ff. Diss. XXX, quest. XIII. Bechius — Palmcrantz. Jur. sam. VIII, s. 473 f. Ett mål från 1626. En fånig man bekänner dubbelt hor. Kvinnas man friar henne, varefter alla frias. — Svea hovrätts arkiv, Referendboken för åren 1636—1667, fol. 43 v: ett mål från 18/6 1641. Kungl. resolution angående en misstänkt barnamörderska. Hon skall föras ut på rättarplatsen. Om hon då bekänner, skall hon straffas. Prästerna och övriga skall pröva, att hon icke är fånig. — Svea hovrätts resolution till Örebro länsstyrelse 15/3 1702. Ett mål angående en man, somär misstänkt för tidelag. Finnes ej bindande bevis eller bekännelse »... warandes uthomdess med attesten bewijst, att Anders Swensson är ifrån sina Sinnen, och således dess för BefallningsMannen giorde Bekiännelse inte kan för fullkomlig anses, alldenstund han sedermehra inför Rätten den samma återkallat.» Örebro Länsstyrelse, landskansliet, Hofrättens Bref 1700—1707, Uppsala landsarkiv. Enligt Vendels sockens i Uppland dombok hade en kvinna beskyllt sin husbonde för att han skulle ha lägrat henne. Kvinnan var vid detta tillfälle sjuk men hon hade bekänt detta för några ärliga män, somvittnade därominför rätta. Ett år senare är kvinnan frisk igen och tar då tillbaka allt som hon tidigare sagt omsin husbonde, och då står det i domboken: »... kunde fördenskull Nämpnden icke fälla henne effter sin Swagheetz bekennelse, vthan wart fri Ehrkändh.» Vendels sockens dombok 1615—1645, utg. av N. Edling. Uppländska domböcker utgivna av kungl. humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala, I, Uppsala 1925, s. 147 och 165 (18/6 1639, 4/7 1640). — Man kan också notera Svea hovrätts brev till länsstyrelsen i Örebro den 7/12 1700 angående en man, som under sjukdom bekänt sig ha haft tidelag med flera kreatur för 15 eller 16 år sedan och sedan ytterligare för 9 år sedan. Hovrätten begär in upplysningar i målet för att kunna kontrollera riktigheten av mannens bekännelse. Örebro länsstyrelse, landskansliet, Hofrättens Bref 1700— 1707, Uppsala landsarkiv.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=