311 »Observationes Juris Practicae», att Gud givit konungen domsmakt över både det världsliga och det andliga regementet."*’ Samma teokratiska syn på kungens ämbete finner man i de dissertationer, som lades fram här i Uppsala under Loccenius’ presidium.'*^ Exempel på denna teokratiska syn på kungaämbetet kan för övrigt mångfaldigas. Både Rålamb och Kloot understryker dessutom edgångens religiösa allvar.^"* Vad speglar då rättspraxis av denna reception av utländsk rätt och av religiös påverkan, som man finner i lagförslag, lagar och doktrin? Graderingen av bevismedlen efter deras bevisvärde kommer tydligt fram i källmaterialet. 1646 förklarade riksdrotsen Per Brahe, att man i civilprocesser, in civilihus, använde skrifter och dokument sombevis, medan man i straffprocesser, in ciminalibus, använde vittnen och egen bekännelse sombevis."*"’ Ett annat yttrande, somockså speglar receptionen av den legala bevisteorins principer är Svea hovrätts uttalande 1675, att ingen bör dömas utan laga vittne eller egen bekännelse,'*^ och i ett kungl. brev till Götahovrätt 1733 heter det i samma anda, att ingen bör utan uppenbara skäl, egen bekännelse eller åsyna vittnen dömas till döden.‘*^ Detta sistnämndayttrande kan man väl säga avspeglar slutstadiet i den receptionsprocess av den legala bevisteorins principer, som pågick hela 1600talet. De domstolsprotokoll och kungliga resolutioner, som jag gått igenom, visar vidare entydigt på att man somregel uppfattade det egna erkännandet somfullt bevis. Ideligen finner man formuleringar sådana som denna: »... då han hade erkänt» eller »efter egen bekännelse» kunde rätten icke fria honom utan fällde Rålamb, Observationes, Företalet. Exempelvis Petrus Canutt Carlostadius Gyllenhtelm, De magistratus politici maiestate summa, ejusque juribus, Upsaliae 1632; J. V. Rhete, De juribus majestatis, Upsaliae 1642. Rålamb, Observationes, s. 97 och 102; Kloot, Then Sw. Laglarenheetz Spegel, s. 351 t. Svenska riksrådets protokoll, XI (1645, 1646) utg. av S. Berg, Stockholm 1906, s. 543, 19/12 1646; »In civilibus holler man sigh till skrifter och documenter, in criminalibus till vitnen och egen bekennelse.» M. Bechius — Palmcrantz, Juridiska samlingar, X A, handskr RA, s. 1286 » ... och uthan laga witne eller egen bekennelse icke någon dömmas bör warandes bättre i sådane fall fri ja den bråtzliga, lijkwäl...» — Liknande uttalande av Svea hovrätt 1681, Bechius — Palmcrantz, Jur. sam. X A, s. 1277—1282, och 1685, Bechius—Palmcrantz, Jur. sam. VI, s. 1657 ff. — Man kan också observera riktsdrotsen Johan Skyttes uttalande i riksrådet 22/4 1643, vari han framförde den åsikten, att en tveksam domare icke skulle döma någon från livet, omhan för det första icke hade uttrvckt lag pä samma mål, för det andra åsyna vittnen (occulares testes) och för det tredje egen bekännelse (propriamconfessionem). Sv. Riksrådets protokoll X(1643, 1644) utg. av S. Berg, Stockholm 1905, s. 111. ■’^Handskr. B 115:a, UUB, fol. 460 r—461 v: »... och ingen utan uppenbara sk|äl, egen bekännelse eller åsyna wittnen bör effter Domare Reglorne dömas saken och ingen uppä präsumptioner, ehuru stora de och wara må, hkmätigt Kongl. Rehceptet af d. 30 apr. 1690 till döden dömas, ty kunna Wi...»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=