308 nämndprocess. Visserligen kan man säga, att processen till formen somregel var ackusatorisk, där allmän eller enskild åklagare förde talan, men i praktiken blev tillvägagångssättet allmer inkvisitoriskt, i det att domaren ledde förhöret och rannsakningen. Domaren ägde också anställa rannsakning å ämbetets vägnar. I lagförslagen, lagarna och den svenska 1600-talsdoktrinen kan man tydligt följa receptionen av den legala bevisteorin. I 1643 års lagförslag finner man sålunda just den legala bevisteorins gradering av bevismedlen i fulla och halva bevis samt indicier, allt enligt romersk-kanoniskt och tysk-romerskt mönster. Ocksåi den samtidasvenskajuridiskadoktrinenspårar man ett starkt inflytande från den tysk-romerska rätten. Den från Tyskland hitkallade, framstående rättsvetenskapsmannen Johannes Loccenius tar t. ex. uppden frågan till behandling, som var ytterst central för företrädarna för den legala bevisteorins principer redan under medeltiden, nämligen om en domare skulle döma efter sin egen övertygelse eller efter framlagda bevis. Intressant nog kommer Loccenius med ett svar, somnågot skiljer sig från de vanligen förekommande. Han säger, att om domaren vet, att någon är skyldigmen att denne genomfalska bevis och vittnen försöker bli friad från anklagelsen, eller tvärtom, omdomaren vet, att någon är oskyldigmen att vederbörandeorättrådigt beskylles för något, då skall domaren döma efter sitt samvete, i andra fall enligt framlagda bevis. Det är också typiskt för Loccenius, att han i detta fall somi sitt författarskap för övrigt försöker förenaoch påvisa överensstämmelsen mellangällande svensk rätt och den romerska respektive den tysk-romerska rätten, även om han härvidlag tvingas till vissa kompromisser. I detta fall synes han i första delen av sitt uttalande vara villig att mjuka upp den hårda principen om att en domare skall döma secundum allegata et probata et non secundum suam conscientiam högst väsentligt, men därefter är han strax inne på den strikta linjen igen. Även vid Loccenius’ behandling av frågan om vittnenas antal och kvalitet märker man hans beroende av den legala bevisteorins principer och av utländsk rätt.'^’ Loccenius hänvisar också ofta till den romerska rättens auktorer och företrädarna för den samtida tysk-romerska rätten, såsom Benedict Carpzov och Antonius Matthaeus. Helt naturligt märker man samma inflytande från den tysk-romerska rätten i de dissertationer, somlades fram här i Uppsala under Loccenius’ presidium. Jag tänker bl. a. på Abraham Schroderus’ dissertation över bevismedlen i svensk rätt.^^ C.]. Wahlberg, Åtgärder för lagförbättring 1633-1665, Uppsala 1878, s. 109 ff. Cap.XII-XV. J. Loccenius, Synopsis juris publici et privati, ad statum & leges regni Sveciae accommodata, Gothoburgi 1673, s. 736 f.. Diss. XXX, quest. IX. ^^Loccenius, Synopsis, s. 738 ff.. Diss. XXX, quest. XI, XII. A. J. Schroderus, Disputatio juridica de actionibus, Upsaliae 1636, tes. XXXVIII-XXXXIV.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=