29 tidigare. Den gamla strukturen har härvidlag börjat att luckras upp genom en ökad efterfrågan på skattejord både från adliga ränteägare och från ofrälse, men uppåtsträvande, delvis nya samhällsskikt. Tecken somtyder på en ökad omsättningpå skattejorden, bönder emellan, har också iakttagits.Om skälen till detta är det än så länge omöjligt att ha någon bestämd uppfattning, mer än att de bör ha varit sammansatta. Det är t. ex. inte osannolikt att ekonomiska svårigheter legat bakom många försäljningar, samtidigt som det kunnat iakttas hur enstaka personer, ovanför böndernas nivå, har ägt flera skattehemman utan att bruka demsjälv eller att ha rätt till räntan,^** vilket talar för att hemmanen avkastat mer än vad som åtgick till skatter och underhåll. Att jordpriset (efter vad det vill synas) ännu inte börjat röra på sig är kanske inte så konstigt; åtminstonegör det inte denna jordmarknad mindre intressant att utforska från samhällsförändringssynpunkt. Detsamma gäller f. ö. priset på marknaden för frälsejord, som tvärtemot vad Heckscher ansåg varit tämligen livlig redan före reduktionstidens omvälvningar, vilket inte heller det kan ges en entydig tolkning. Att böndernas jordäganderätt har respekterats motsägs inteav konstaterandet att en del skattefrälsebönder förlorat sina hemman under olyckliga omständigheter, d.v.s. som skattevrak. Infordran av jord mot skatterestantier, som varken bonden själv eller hans bördemän (släktingar) kunnat betala, var inte alltför ovanligt och tyder i dessa fall på fattigdom och på för höga skatter i förhållande till betalningsförmågan. Men det har varken kunnat bevisas att ränteägarna varit angelägna att förvärva bondejord på det här sättet, eller att de gjort sig skyldiga till olagliga skattehöjningar. I ekonomisk bemärkelse har det varit tämligen egalt för dessa bönder omde kvarstått som skattebönder under kronan eller hamnat under adeln som skattefrälsebönder; de senares ibland lindrigare utskrivningsbörda, egentligen omöjlig att uppskatta i pengar, innebar t. o. m. en fördel för adelns bönder. Men detta betyder inte att det inte har förekommit att skatterna har ändrats, eller formen för deras betalning. Eftersom de konstaterade ändringarna inte resulterat i skattehöjningar, antog emellertid Ågren att de inte heller syftat till detta, varför åtgärderna snarast borde ses som försök att rationalisera uppbörden eller att säkra tillgången på en vara, somdet förelåg behov av. (Det är f. ö. en vanföreställning att tro att kronan alltid uppburit skatteböndernas räntor på det sätt som jordeboken stadgade, liksom att bönderna inte kan ha varit betjänta av — och önskat — en ändring.) AntaganRevera, Cjods och gård 2 (manus). Beträffande hälftenbrukarnas sociala ställning torde denna varit avhängig av omgodsägaren samtidigt själv beboddesäteriet eller ej. f-ör en sentidamotsvarighet hänvisas till Rutger Macleans användning av hälftenbrukare under 1780- och 1790-talet för driften av bondgårdar, somhan ej lyckats fä arrendatorer tdl. /. Svensson, Rutger Maclean somlanthushällare, i Från bugger till Kreuger. Studier tillägnade Oscar Bjurling, 1957, s. 16 f. Revera 1979, s. 104 med not 98. Revera 1979, s. 102 med not 92.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=