307 juristerna Udalricus Zasius, Johannes Apel, Georg Haloander och Bonifacius Amerbach. Som jag nyss nämnde trängdes den humanistiska jurisprudensen tillbaka i Tyskland i och med den protestantiska ortodoxiens och motreformationens genombrott, och det framträddeen rad rättsvetenskapsmän, somföreträdde den romersk-kanoniska rätten, såsom Chilian König, Henning Goden, Andreas Perneder, Johannes Oldendorp, Justinus Gobler, Jodocus de Damhouder, Mattäus Wesenbeck, Andreas Gail, Joachim Mynsinger och under 1600-talet framför allt Benedict Carpzov.*® Med ytterst små förändringar övertog dessa nu nämnda rättsvetenskapsmän kanonisternas och legisternas lärosatser. Anledningen till att jag uppehållit mig så länge vid den processrättsliga utvecklingen på kontinenten under senmedeltiden och 1500- och 1600-talen är den, att vi här i Sverige påverkades av denna utländska doktrin och rättspraxis, och detta icke minst under just 1600-talet. Ideligen möter man hänvisningar till de nämnda utländska rättsvetenskapsmännen i den svenska juridiska doktrinen under 1600-talet. Den dominerande processformen i Sverige under medeltiden var edgärdsmannaprocessen med sin formalistiska bevisprövning. Edgärdsmannaprocessen innebar ju att om en person var instämd inför rätta och bestred kärandes påstående eller nekande till det brott, för vilket han var misstänkt, och brottet icke var uppenbart, ålades han att genom s. k. värjemålsed styrkasitt påstående. I lagarna fanns föreskrifter om hur många edgärdsmän, som med sin ed skulle styrka svarandens eller den tilltalades påstående. Kunde den tilltalade icke få ihop det föreskrivna antalet edgärdsmän, förlorade han målet, men lyckades han därmed, så vann han. I denna processform spelade erkännandet en underordnad roll liksom helt naturligt den legala bevisprövningen. Annorlunda förhöll det sig i nämndprocessen, som också förekom på medeltiden och som så småningom slog ut edgärdsmannaprocessen. Edgärdsmannaprocessen avskaffades närmare bestämt 1695.'^ Nämndprocessen innebar i motsats till edgärdsmannaprocessen en materiell bevisprövning. Den var en processform, där undersökningsprincipen stod i centrumoch helt naturligt spårar man en parallell utveckling mellan nämndprocessens stegvisa överhandtagande och den tilltagande receptionen av den legala bevisprövningen. Härtill kom, att processförfarandet i brottmål blev mer och mer inkvisitoriskt, allteftersom man övergick från edgärdsmannaprocess till 17 Inger, Das Geständnis, s. 128 f. Inger, Das Geständnis, s. 138. Schmedeman, Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref och Resolutioner, Stockholm 1706, s. 1429. Kungl. brev 30/10 1695.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=