306 1500- och 1600-talens kanonister och legister fortsatte de senmedeltida kommentatorernas verk att genom mer eller mindre omfattande kommentarer söka anpassa föreskrifterna och uttalandena i Corpus iuris civilis samt äldre kyrkliga bestämmelser till samtidens ändrade förhållanden och därmed föjande krav. Liksom under senmedeltiden var de italienska rättslärde de ledande männen även under 1500-talets förra del. Rörande institutet erkännande finner man emellertid, att dessa kommentatorer i huvudsak utvecklar samma syn på erkännande-institutet som de senmedeltida kanonisterna och legisterna. Typiska exempel härpå erbjuder Jacobus Menochio och Josephus Mascardi, vilkas verk åtnjöt stort anseende och vann stor spridning.'"* En något annorlunda utvecklingslinje finner man i den humanistiskajurisprudensen, den s. k. eleganta jurisprudensen, som utvecklades och upplevde en blomstringsperiod under 1500-talets senare del i framför allt de kalvinistiska delarna av Frankrike och Holland. I Holland varade denna blomstringstid även under de följande två århundradena, medan den humanistiska jurisprudensen i det övriga Europa trängdes tillbaka av motreformationen och den lutherska ortodoxien. Ett par av de mest berömda franska rättslärdavar Jacobus Cuiacius (Jacques Cuias) och Hugo Donellus (Hugues Doneau).'^ Utmärkande för den humanistiska jurisprudensen var bl. a. dess förakt för senmedeltidens kommentatorer och dess strävan att gå tillbaka direkt till Corpus iuriscivilis och under hänvisning till framför allt Ciceromenmed användande av skolastikens formalistiska dialektik söka systematiskt ordna den romerska rättens innehåll i olika kategorier, såsomgenera, species, causae och circumstantiae. Ett typiskt exempel härpå utgör Donellus’ framställning av bevismedlen. Under hänvisning till såväl Aristoteles somframför allt Cicero indelade Donellus bevismedlen i artificiella och icke-artificiella. Dessa två grupper utgjorde bevisens två genera. De artificiella bevisen komman fram till på deduktiv väg, medan de icke-artificiella tillfördesoratorn utifrån ochutgjordes av bl. a. urkunder och vittnen. Donellus ansåg, att de artificiella bevisen var de säkraste. Erkännandet, confessio, räknades av Donellus och Cuiacius till de icke-artificiella bevisen, de s. k. testimonia, och framhävdes icke lika starkt hos dessa rättsvetenskapsmän som hos företrädarna för den romersk-kanoniska rätten i Italien.'^ I Tyskland recipierade man i första hand den romerska rätten, tolkad och kommenterad av de senmedeltida legisterna och kanonisterna. Dock gjorde sig den humanistiska rättsvetenskapen gällande även i vissa delar av Tyskland under slutet av 1400-talet och under 1500-talets första del, bl. a. genomde framstående '■* Inger, Das Geständnis, kap. 3. Inger, Das Geständnis, s. 126 ff. Inger, Das Geständnis, s. 127.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=