305 d. V. s. han fick gå ed på att han var oskyldig. Han blev då frikänd. Detta tilläts däremot icke i svårare brottmål. I dessa fordrades bevis, som var plenissima, indubitata, luce meridiana clarior (= fullständigt, otvivelaktigt, klarare än middagsljuset).^ Under sådana omständigheter var det förklarligt, att man med allamedel sökte få framett erkännande, omdet för övrigt förelågmer än ett halvt bevis och domaren själv var benägen att tro, att den anklagade var skyldig. Så började man använda sig av tortyr för att pressa framett erkännande, ehuru man tidigare understrukit, att erkännandet skulle vara spontant och frivilligt avgivet för att kunna ha något bevisvärde. År 1252 tillät Innocentius IVanvändandet av tortyr vid inkvisitionsdomstolarna. Lyckades man icke på något sätt få fram fullt bevis, kunde man icke döma den anklagade skyldig mot hans eget nekande, men omdet i dylikt mål förelåg mera än halvt bevis, så kunde man ställa målet på framtiden, vilket innebar, att man icke slutligt avgjorde målet utan uppsköt avgörandet på framtiden för att, om nya bevis skulle framkomma, ånyo ta upp målet till behandling och avgörande. Att på detta sätt ställa ett mål på framtiden komunder 1500-talet att benämnas absolutio stantibus rebus eller absolutio stantibus rebus prout stant. Under de följande århundradena kom man att använda även uttrycket absolutio ab instantia.' ’ % Svårigheten att få fram fullt bevis i ett grovt brottmål var icke så stor så länge det var tillåtet att använda tortyr, men det blev mera bekymmersamt i och med att tortyren så småningom började förbjudas i de olika europeiska länderna. I den situationen tillgrep man på flerahåll det medlet, att man lät den för ett grovt brott misstänkte och anklagade, som var bunden till brottet med mer än halvt bevis men vilken nekade till gärningen, sitta fängslad år efter år i hopp omatt en bekännelse så småningomskulle mogna fram. Metoden i fråga hade rekommenderats redan på 1300-talet av inkvisitorn och biskopen Bernhard Gui.'^ Detta behandlingssätt kom i Sverige att benämnas »insättande på bekännelse».'^ Det bör noteras, att i det medeltida källmaterialet påpekas, att man införde den legala bevisprövningen för att öka de enskilda individernas rättssäkerhet. Det var alltså icke, som man ofta anger i processrättsliga handböcker, i första hand för att domarna var så undermåliga jurister utan för att till varje pris undvika ett felaktigt dömande, ett justitiemord. Detta hindrar dock icke, att domarna också ofta kunde vara dåliga jurister. Inger, Das Geständnis, s. 39. Inger, Das Geständnis, s. 36. " Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 14. Inger, Das Geständnis, s. 37. Inger, Institutet »insättande på bekånnelse», kap. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=