304 var införandet av summariska straffprocesser och det inkvisitoriskaprocessförfarandet i den kanoniskaprocessrätten.^ Samtidigt somman införde det inkvisitoriska processförfarandet, utvecklade man den s. k. legala bevisteorin, som innebar en gradering och aritmetisk beräkning av bevisvärdet av de skilda bevismedel, som kunde komma i fråga i en process. Bl. a. komman härvid att skilja mellan fullt bevis, probatio plena, och halvt bevis, probatio semiplena. Lägre ned på den graderade värdeskalan kom så indicierna. Erkännande-institutets funktion och betydelse inomprocessrätten blev föremål för inträngande analys i samband med «ofon«m-begreppets utveckling inomden romersk-kanoniska rätten, och de resultat, som man härvid kom fram till, innebar bl. a. att confessio in inre såväl i fråga om brottmål som civilmål, framför allt under det tidigare skedet, i princip tillmättes samma värde somvarje annat fullt bevis och befriade käranden frånbevisbördan.^ Man finner emellertid hos vissa kommentatorer, t. ex. hos Johannes Teutonicus och Baldus, att de rekommenderar domarna att i fråga om brottmål pröva bekännelsernas sanningshalt.^ I frågaomdispositivacivilmål hade erkännandet givetvis karaktären av en dispositionsakt och ett medgivande av kärandens framställda påståenden och rättigheter. Flertalet av de medeltida rättslärde framhöll dock, att ett erkännande inför rätta var ett bevismedel av högsta värde, som hade till följd, att man kunde tillgripaett summariskt processförfarande ochatt man kundevägraappellation.^ Tillämpningen av den legala bevisteorin och införandet av inkvisitionsförfarandet medförde vissa problem för domarna, framför allt i de brottmål, där domarna genomframlagda bevis själva kanske blivit i det närmaste övertygade om de anklagades skuld, men där de icke lyckades nå fram till fullt bevis. Domaren skulle nämligen enligt den legala bevisteorin döma icke i första hand enligt egen övertygelse utan enligt framlagda bevis.Fullt bevisat var bl. a. det brott, som var notoriskt, d. v. s. uppenbart, och till de fullständiga bevisen räknades bl. a. eget erkännande samt vittnesmål från två samstämmiga vittnen, medan vittnesmål från endast ett vittne räknades somhalvt bevis. Enbart indicier kunde aldrig utgöra fullt bevis. Fanns det en person, som var misstänkt för ett brott, kunde han fällas för detta inför domstol, omdet förelåg fullt bevis men icke om det förelåg blott halvt bevis eller enbart indicier. Var det fråga om enklare brott, kunde man förelägga vederbörande att svärja en s k. värjemålsed. ’. Inger, Das Geständnis, s. 20 ff. Inger, Das Geständnis, s. 39 ff., 117 ff. ^ Inger, Das Geständnis, s. 21, 24 ff. * Inger, Das Geständnis, s. 28, 38. ^ Inger, Das Geständnis, s. 42 ff. ** Inger, Das Geständnis, s. 41 f., 122.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=