300 tiae», eller »accidens», finna fallets moraliska karaktär. När detta gjorts har han gått en bit längre än vad »lex civilis», den samhälleliga lagens ordval medgav. Han har med dess »circumstantiae» företagit en »determinatio», han har i och med att han sökt finna det enskilda brottets moraliska halt, sökt finna vad »ius naturae», naturrätten, de objektiva värdena, har att säga omjust detta enskilda brott. Denna förmåga var innehållet och funktionen hos hans personliga dygd »prudentia».’^^ Men detta var trots allt väldigt svårt, trots innehav av »prudentia».*^'* Det är i detta ljus vi måste se tidens stora kasuistiska doktrin. Med sina väldigafall-kommentarer ville doktrinenge förebilder, ge »determinationes», enligt scolastikens regler, för den kloke domarens trevande efter »ius naturae».Den tysta nödvändiga förutsättningen, den ontologiska grunden, för att hela denna rättsordning inte skulle falla i bitar, teoretiskt sett, var av allmän-mänsklig generell art. Människan var, som art, en gudalik varelse och hade därmed del i skapelsen, del i de objektiva värdena, i »ius naturae». Dettavar den tystaallmängiltiga förutsättningen för användningen av »determinatio», för att den hermeneutiska metod som »determinatio» utgjorde principiellt sett skulle kunna användas av, för att tala med Petrus Falcs tunga, de »kloka männen».’^^ Skillnaden mellan den kloke domaren, den rättslärde och andra människor var blott en gradskillnad. Men med denna skillnad kunde han dock göra anspråk på att vara närmare de objektiva, goda, värdena, närmare Gud, emedan skillnaden var »prudentia», vilken ansågs ge honom djupare moralisk insikt.Det är i detta sammanhang somvi även bör se furstarnas strävan och intresse av att vara gudalika och i viss mån inomkriminalrättsskipningen se sig som Gud själv.Om därför ovanstående fortfattade teser är riktiga kan vi därmed, som sammanfattande slutsats, ange, att bakom termen »arbitrio» i svensk rätt, under barockens tidevarv, döljer sig den antik-medeltida filosofin och rättsteorin somi sin omfattning, åtminstone punktvis, berörde doktrin och praxis i Sverige allt i från furstens, domarens, ställningsomde klassiska kardinaldygdernas bärare, över lagbegreppet, domarfunktionen, ned till regeltillämpningen. Ovan not 91. Ovan not 68. »Superat... vires... prudentiae humanae». I detta sammanhang kan kanske erinras omdet kända förhållandet att romersk rätt, somhade bearbetats av doktrinen allt sedan högmedeltiden, ansågs vara i överensstämmelse med »ius naturae» i sina väsentliga delar. Jämf. ovan noterna 8, 9, samt efter not 41. Bujo. Moralautonomie (1979) S. 286. »In ihr (dvs; determinatio) kommt dieAutonomie, ja auf die auf der Gottebenbildlichkeit beruhende Wiirde des Menschen uneingeschränkt voll zum Trägen.» Byrne. Sitation (1966) p. 529 not 6. »la prudence. Car si quelqu’un est doué de cette vertu, il est par lä-méme rendu capable de pénétrer, au dela de la régularité cosmologique, les mystéres de la contingence, ordinairement reservée ä la providence divine.» B. H. Lindberg i Festskrift till Erik Anners (1982) s. 109 f. 138
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=