298 omständighet.''*^ Här finns substans, det psykologiska momentet, det faktum att han »mediterat» över sin gärningoch därtill finns en omständighet somutgör ett yttre förhållande, ett »accidens». Termer somför en aristoteliskt skolad tid inte utgjorde något hinder för förståelsen.*'*^ I svensk praxis är det givetvis inte dagligen under barockens tidevarv som domarna rabblade hexameter-versen. Hänvisningarna till denna är av mer indirekt art. Såsomdå ovan nämnde konsistorieledamot hänvisar till »desse circumstantier», vilka bestämmer »de facti natura et qualitate», omgärningens natur ochkvalitet.*'*'* Och »av sådanecircumstantier synes man bekvämligen sluta» till att en viss påföljd bör åläggas.*'*^ Eller somi det votumdär en konsistorieledamot i ett grövre kriminalmål anger att han visserligen ej kan »annat än vörda de Casuisters allvarsamma iver, somefter Guds, den naturlige och Civile lagen vid sådan händelse till döden döma», men likväl föreslår livets försköning. Trots att han alltså i anslutning till det thomasiska lag-begreppets tre nivåer, anfört av »kasuisterna», funnit det vara fog för att döma till döden. Anledningen var att han funnit särskilda omständigheter i detta fall och till stöd för sin lindrigare mening åberopade han en annan »kasuists» ord, omatt ett sådant grovt brott »bör bestraffas med huvudet», men att »den kloke likväl bör överväga omständigheterna, ty man bör inte leka med mänskligt blod.»*'*^ Med scolastikens ordval företog ledamoten en »determinatio», en bestämning av de enskilda omständigheterna emedan lagen gäller ju blott »ut in pluribus». Givet är att dessa »circumstantiae» kundege skäl för att avvika fråndet i lagen, utan latituder, fastställda straffet. En avvikelse kunde rent principiellt givetvis ske såväl i straffskärpandesomstrafflindrande riktning. I sin strävan att förverkliga »lustitia», rättvisa i geometrisk mening, kunde domaren väl finna att »circumstantiae» gav anledning till skärpning av lagens straff. Detta var dock ovanligt. Såvida inte blott lagens ordinarie straff fastställdes, gick avvikelsen normalt i lindrande riktning, ett till art eller straffmått lindrigare straff än lagens fastställdes.*"*^ Omnudomaren följdedennalindrigareväg utövadehan då enligt tidens lära »Clementia», barmhärtighet, den särskilda furste-dygd som var en Oordnade kommittéhandlingar (Riksarkivet). Serie 1. Vol. 1. Nr. 43. (H. O. von Lutzous kontrakt med djävulen). Amiral.konsist. M. Frodells votum år 1712; folie 10. Martinus. Syn. Eth. (1646). Lib. see. cap. 5. »Circumstantiae sive Accidentia Invocationis divinae sunt...»; passim. Ovan not 142. M. Frodells votum år 1712, folie 9. a.a. Göteborgs konsist., folie 2. Nordinskasaml. i UUB. Nr. 1916:39t. (H. O. von Lutzou). Kungl. hovkonsist. (ej undertecknat; april 1712). Kasuisten var Tumminianus. A. Lainqui. LaResponsabilité pénale dans 1’ancien droit. Paris 1980, p. 18. »1’arbitrage du juge s’exercait générelement en faveur de 1’accusé. Comme de nos jours, les circonstances aggravantes étaient tres limitées».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=