28 Bondebruken har emellertid inte heller på dessa många hemman minskat i tillnärmelsevis samma utsträckning som säterimantalet har ökat; både hälftenbruk med bönder och utarrendering till bönder har varit vanligt. Till skillnad frän landbolega, d. v. s. upplåtelse mot avrad och andra utlagor, var dessa driftsformer tillåtna för adelns säterijordbruk. Gärdar, som pä det här sättet brukades av bönder, kan alltså inte utan vidare dömas ut som falska, s. k. »kamerala säterier», omde i övrigt uppfyllde kraven pä att vara rätt bebyggda m. m.^° Bönder har följaktligen i betydande omfattning svarat för säterijordbruk, mer eller mindre självständigt, långt innan de erhöll rätt att besitta och förvärvaypperligt frälse. Tyvärr tillät intematerialet en bestämningav exakt hur vanligt det varit med hälftenbruk och bondearrendatorer, en fråga somf. ö. inte bör inskränkas till att gälla enbart säteribeständet pä f. d. skattefrälsehemman. Somen motvikt till den traditionella bilden av den stora skaran avhysta bönder förtjänar emellertid redan nu de mänga hälftenbrukarna att lyftas fram, för vilka säteribildningen inte nödvändigtvis behöver ha varit en negativ företeelse. Åtminstone inte i ekonomisk bemärkelse. Förutom att dessa hälftenbrukare slapp ifrän kravet pä kronotionden samt utskrivningar o. a. bevillningar har de inte varit utlämnade ät vädrets makter pä samma sätt som »vanliga» bönder, vilkas utlagor till övervägande delen var fasta och oberoende av skördeutfallet.^' Dåliga skördar kan ha resulterat i försörjningsproblem, men man drog inte samtidigt pä sig skatterestantier, vilkas avbetalning skulle komma att reducera inkomsterna under bättre är. För uppfattningen om hälftenvillkor som en för bönderna ekonomiskt fördelaktig upplätelseform talar också det förhållandet att hälftenbruk har tillgripits för driften av vanliga landbohemman, somdet av olika skäl varit omöjligt för godsägaren att besätta med landbor. Sä pä De la Gardiegodsen, där dessa hemman har förorsakat godsägaren ganska stora förluster i jämförelse med vad han skulle ha erhållit om hälftenbrukarna i stället betalat räntor och skatter pä sedvanligt sätt.^’ Ur hälftenbrukarnas synvinkel är detta en relevant jämförelse, medan en regelrätt lönsamhetsbedömning för ett säteri är mer komplicerad än sä. Av ovanstående bör ha framgått att adelns säteribildning varken kvantitativt eller kvalitativt har utgjort en sådan fara för de självägande bönderna, somman traditionellt har ansett. Likasåatt böndernas jordäganderätt har respekterats i de sammanhang, där detta hade praktisk betydelse. Men det är också tydligt att bönderna inte kunde räkna med att fä vara lika ensamma ombondejorden som Jutikkala 1979, s. 37 använder denna term för säterier, som inte brukades av godsäj;aren själv, vilket emellertid inte utgjorde något villkor för säterifrihet. Jfr Revera 1979, s. 75, 77 med not 22. Omeffekterna av missväxt på böndernas betalningsförmåga, och omrestantier, se.-l. Hegardt, Formellt och reellt skattetryck. Variationer i uppbörd och agrar produktion i Mälarområdet 1665—1725. Två gårdar som exempel, HT 1982, s. 473 ff., särskilt s. 483.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=