296 metoden att använda de 7 »circumstantiae» för att bestämma naturrättens bud för »determinatio», bestämning. Ett mindre formalistiskt sätt med lägre grad av logisk skärpa än den andra metoden, »conclusio», den syllogistiska slutsatsen, med höga krav på premissernas kvalitet.’^® Det är denna hexameter-vers barockens kriminalister pekar på som ett helt grundläggande fenomen då de önskar ange sina teoretiska förutsättningar. Uttryckligen gör Mathias Stephanus, Prosper Farinacius och Benedict Carpzov detta, liksom Carpzovs efterträdare i heder, ära och yrke under det följande århundradet FriedrichvonBöhmer.^^’ Rent faktiskt framgår att såväl Farinacius somCarpzov anser sig ha byggt upp hela sin väldiga kasuistiskastraffrättsdoktrin runt dessa 7 »circumstantiae». Prosper Farinacius säger detta uttryckligen, i omedelbar anslutning till sin »sanna och allmänna regel» omdomarens rätt att skärpa eller lindra straffet allt efter omständigheterna.Dettavar dock ett helt normalt sammanhang. Andra samtida kriminalister, med nära anknytning till moralteologin i Spanien och därmed Thomas ab Aquino, somden store kristne aristotelikern, använde sig av sammasju omständigheter enligt vilkade grupperade sin straffrättskasuistik.*^' I ett tyskt juridiskt lexikon av år 1615, närmast för skolbruk, ges en kort och lätt förklaring av de 7 » circumstanstiae» mening. »Omständigheternasomvarierar alla saker så att man med deras hjälp kan finna det billiga är sju: Orsak, varför något har gjorts; Person, vemoch med vemhar han gjort det; Plats, där det gjorts; Tid, när det gjorts; Kvantitet stort eller litet; Kvalitet, hur det har gjorts; Genomförande, omdet skett av fruktan, med våld, misstag, uppsåt, vårdslöshet, olyckaeller slump... Enligt dessa omständigheter bjuder billigheten sträng rätt eller lindring. Dessa omständigheter ger kunskap omsaker ochpersoner i yttreavseende ochmed dessa definieras rätten. »'^^ Den protestantiska teologin utgjorde i detta fall inget undantag, emedan Melanchthon anslöt sig till den medeltida rättsteorin.'^^ Svenskarna är lika otvetydiga. Den nämnda hexameter-versen framförs ett flertal gånger i doktrinen i omedelbar anslutning till straffrättsproblematiken. Carolus Lundius anger den som en del av »iustitia», rättvisan, att användas vid strafftillämpningen.'^”* David Nehrman anför hexameter-versen i ett av sina B. Bujo. Moralautonomieund Normenfindung bei Thomas vonAquin. Miinchen 1979. S. 284 ff. Stephanus. Officioludicis (1625). Lib. IX. Cap. XII. n. 17; samt Farinacius. Praxis (1606). Lib. I. Tit. III. q. XVIII. n. 64; samt Carpzov. Practica (1758). Pars I. Qu. 24. n. 15; samt von Böhmer. Practica (1758). Pars III. Qu. 142. Observatio I. Farinacius. a.a. q.XVII. n.lO. Schaffstein (1954). S. 29 ff., 68 ff. Lexicon luridicum 1615. (utan utg. och ort). Sökord; »circumstantia». Kisch. Rechtslehre (1967) S. 81 ff., 117, 170 ff. Irrogatione (1684). Thesis 24, 25. 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=