292 och dess filosofiska förutsättningar.Sålunda kan Martinus, i god scolastiskthomasisk anda, ange för 1640-talets gymnasister, att »lex», lag, är något som indelas i gudomlig och mänsklig och den mänskliga åter i naturlig lag samt samhällelig lag. Och samhällelig lag, »lex civilis», är den »föreskrift av den legitime härskaren som inte strider mot den gudomliga eller naturliga rätten, utan är något som på rimlig förnuftsgrad utfyller den naturliga rätten med en bestämd omständighet».Martinus lärjungar får här lära sig det thomasiska tre-gradiga lagbegreppet, samt att den samhälleliga lagen blott ses som en utfyllnad av den naturliga rätten, en anpassning till en föränderlig historiskmänsklig situation, given vid en viss tid i ett visst samhälle.Den rimliga förnuftsgrunden, »probabile ratione», är därvid det traditionella uttryck som anger den kunskapteoretiska relativism som ligger bakom scolastikens lagbegrepp.Trotsatt de objektivavärdena finns, i den gudomligaoch naturliga lagen, så är ändå människan blott i stånd att nå en bit på vägen i sin strävan att nå denna moraliska kunskap. Något somäven kan skifta mellan skilda personer beroendepå skolningoch erfarenhet. Hon försöker därvid att stifta lagar och skipa rätt enligt vad hon tror är rimligt i ljuset av den uppnådda kunskapen. Full visshet, full kunskap kan hon aldrig vara säker på att besitta. Men Martinus, liksomThomas ab Aquino, finner att lagstiftarenoch domaren i sin plikt att med hänsyn till de särskildaomständigheterna, »circumstantiae», utfylladen naturliga lagen, behöver klokhet.*®^ Samma åsikt har Benedict Carpzov och Prosper Farinacius.'°^ Skillnaden mellan lagstiftaren och domaren är av mindreväsentlig art. Båda strävar att tillämpa den moraliska lagen, den naturliga lagen. Men domaren fortsätter där lagstiftaren, lagen, upphör såsom endast gällande »i gemen».En»prudens» man är en man somklokt förstår att beakta de enskilda 101 Ovan noterna 17, 84. Synopsis Politicae (1646). Lib. see. cap. 32. p. 13, 15, 20. »Lex civilis est praeceptumlegitimae Majestatis non pugnans cum iure divino aut natural!; Sed ad ius naturae addens cireumstantiam aliquam probabili ratione definitam.» Byrne. Situation (1966) p. 531. a.a. p. 528. »la meilleure chose que 1’homme puisse faire est d’enoncer ä sa propre maniére, le mieux possible, comment les choses se présentent, pour ainsi dire, d’en haut; pour le reste, il doit combler les lacunes de son savoir, selon les circonstances... Car d’apres S. Thomas, tout savoir humain est une sorte d’approximation du savoir idéal, propre ä Dieu.» a.a. p. 533, 548. Martinus. Synopsis Ethicae (1646). Lib. see. cap. 25. »prudentia comunis,..., quae leges iustas fert,..., vel... in iudicio ferendo posita est,...»; samt cap. 15; och Byrne. Situation (1966) p. 529. »Et la capacité de bien faire est précisément ce que S. Thomas appelle prudence.» Farinacius. Praxis (1606). Lib. 1. Tit. III. q. XVII. n. 9; samt Carpzov. Practica (1758). Pars III. Qu. 142. n. 29. Ovan vid not 97. 102 103 104 105 106 108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=