290 I denna domarens ömtåliga situation, att i yttersta hand ha förpliktelsen, »obligatio» och ansvaret att beakta och lyda Guds lag i dess uppenbarade form, naturrätten, men ändå i yttersta hand se sig tvingad att avgöra ett fall utan starkare stöd av mänsklig lag, där anger tidens rättsteori som komplement till lagen en domarens personliga moraliska kvalitet, hans dygd, hans förvärvade moraliska insikt och vishet, hans »prudentia». Dennadygd, jämtede övriga i den så kallade klassiska dygdeläran, utgjordeen nödvändigochoumbärligbeståndsdel i tidens rättsteori. Det är först med filosofinefter Immanuel Kant somdenna, som oumbärlig betraktade domardygd, ej längre betraktades som sådan utan praktiskt taget helt försvann ur filosofin, under intryck från kunskapsteoretiska ideal hämtade från nturvetenskapen.*^ »Prudentia», klokhet, den fjärde kardinaldygden, är den mänskliga kvalitet somlagstiftarenoch domarenbör ha för att kunna göra den rätta bedömningen, ett rättfärdigt »arbitrio».^° Med sin kombination av intellektuell och moralisk insikt utgör den, hos den person som förvärvat sig denna dygd, en förutsättning för och även en möjlighet till att inordna den stiftade lagen eller det aktuella rättsfallet enligt den högre ordningens bud.^* I denna artistotelisk-thomasiska rättsteori utgör läran om »circumstantiae», omständigheterna, en särskild del. Lagen, den samhälleliga lagen, är förvisso otillräcklig då domaren, en »prudens» man, söker ernåett materiellt gott resultat inomramen för sitt »arbitrio».^^ Det är inomdenna lära som alla de fenomen återfinns vilka påträffats i samband med användningen av termen »arbitrio».*^^ Domaren, den kloke, somskall bedöma varje mål enligt sina särskilda omständigheter gör givetvis denna bedömning fritt, otvunget, med »arbitrio». Vid olika stadier i denna bedömning kan termen »arbitrio» användas, dock som en inte helt lyckad synonymhämtad från den romerska rättens vokabulär, för begreppet »prudentia». Vid alla de tillfällen då termen »arbitrio» har använts är det vid sådana sammanhang där krav kan ställas att endast en »prudens» man, med sitt välöverlagda sinne för de konkreta enskilda detaljerna i varje sak, må vara den H. Stupp. Mos geometricus oder Prudentiaals DenkformderJurisprudenz. Köln 1970, S. 81,80 f. »Die christlichen Denker der Friihzeit und des Mittelalters versuchten mit Hilfeder Lehre von der prhonesis/prudentia vornehmlich die vernunftgemässe Ausrichtung des Menschen auf Gottes Willen hin begrifflich zu erfassen.» Byrne. Situation (1966) p. 547f; samt R.J. Mulvaney. »Political wisdom. An interpretationof S. T. II —II. 50», in: Mediaeval Studies 35 (1973) p. 295, 298, 302. ” y. Pieper. Traktat iiber die Klugheit. Miinchen 1949, S. 19, 26 f. På slottet Tre Kronor, nedbrunnet år 1697, stod i hovråttssalen ett urverk med två bilder, föreställande »iustitia» och »prudentia». Se Palmsköldska saml. i UUB, nr. 66 (Svea hovrätt, dess inrättning etc.) s. 47—49. A. S. Nidelberg. ludex brevi Oratione laudatus. Aboae 11 maj 1662, folie A. Omatt de som handhar rättvisan i samhället, »prudentes dicuntur». ’’ Ovan vid noterna 4, 10—12, 18—22, 28—30, 35 och 37.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=