289 Alla dessa tankar, dels att man bör ha goda lagar och därtill att man som enskild människa bör följa dessa så långt möjligt är och dels att i yttersta hand lagen själv dock alltid är otillräcklig i den slutliga bedömningen är gamla tankar.®' Aristoteles själv, i den Nicomachiska etiken, anger anförda tankegång omlagens förhållande till verkligheten. Den är även vanligt förekommande på annat håll i den antika litteraturen.®^ Medeltiden tar givetvis upp temat.®^ I högscolastikens 1200-tal, hos Albertus Magnus och dennes elev Thomas ab Aquino, insätts dock denna lära om »circumstantiae», verklighetens mångfald och den mänskliga lagens otillräcklighet, i det hierarkiskatre-gradiga lagbegreppet. Det lagbegrepp somutgör utgångspunkten även för den senare tidens lagoch naturrättsbegrepp.®'* Thomas använder Aristoteles utsaga omden skrivna lagens otillräcklighet inför verklighetens mångfald, men ger den en kristenteologisk tolkning. Den fullständiga kunskapen och insikten i allt har inte människan, endast Gud.®^ Med en fullständig kunskap om alla verklighetens element och deras inbördes kombinationsmöjligheter, inneslutande även de mänskliga gärningarnas alla tänkbara varianter, kunde en lag i princip skrivas somtäckte alla upptänkligavarianter av fall och den moraliska bedömningen av dessa fall. Endast en sådan fullkomlig lag finns, nämligen Guds eviga plan för världsalltet. Människan med sin bräckliga insikt i allt har endast tillgång till en liten del av denna eviga lag, den naturliga lagen, till vilken hon söker och bör anpassa sina egna lagar.®^ Med nödvändighet måste en mänsklig lag, även fastän den är orienteradmot dennaturliga lagen, bli blott ett litet utdragav denna högre ordning, såväl rent faktiskt fysiskt sett som moraliskt sett. Med Thomas ord, riktade till den mänsklige lagstiftaren, kan en lag bara gälla »ut in pluribus», i de flesta fall. Den utgör blott ett urval av det somvanligen händer. Vadsomi övrigt kan tänkas hända i framtiden ligger utanför människans förmåga att förutse.®^ Det sominte reglerats av lagen, vilken endast täcker en del, det vanliga eller det viktiga, det lämnas åt det fria valet, åt »arbitrio 88 ». *' Intressant omdetta i den romerska republiken, seH. Honsell. »Das Gesetzesverständnis in der römischen Antike», in: Festschrift fiir Helmut Going. Miinchen 1982. S. 129—148. Bok V. X. 3. Temat är vanligt hos Platon, Aristoteles, Cicero och Quintilianus. Om Q., se W. Trimpi. »The Quality of Fiction», in: Traditio 30 (1974). E. Wohlhaupter. Aequitas canonica. Paderborn 1931, S. 80. »der alte Gedanke»; samt N. Horn. Aequitas in den Lehren des Baldus. Böhlau 1968, S. 129, 137, 152 f. Se ovan, not 15 samtJ. Martinus. Synopsis Politicae. Libri quatuor. Lincopiae 1646. Se Lib. see. cap. 32. p. 20. E.F. Byrne. »Situation et probabilitéchez Saint Thomas d’Aquin», in: Revue Philosophique de Louvain 64 (1966) p. 528, 533, 540, 547. a.a. p. 532 ff., 535. Jämf. ovan noterna 8 (Gylle) och 17 (Nehrman, m. fl.) samt nedan not 102 (Martinus). a.a. p. 533 f. Att människans lagar bör vara orienterade mot den eviga och oföränderliga lagen rubbas inte, enligt denna teori, av att människan är insatt i en historisk-föränderligvärld, a.a. p. 531. ** a.a. p. 535. »au moyen de la loi, on devra laisser le moins possible au libre choix».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=