288 infattas i lagen, ty händelserna och omständigheterna är infinitae och oändliga»/^ »Arbitrium» är något som skall tagas till hjälp där man inte har någon lag att rätta sig efter, den skall »lagens defect och brist uppfylla och supplera». Den dömande, den somutövar »arbitrium», måste förstå att »rättvisan till alla omständigheter lämpa», trots de stora svårigheterna, då ju »allena en omständighet, i saken eller personen icke observerat kan det förorsaka, att varken arbiter sitt ämbete gör till fyllest eller den beklagade efter causae meritum belägges».Samma bärande tanke finns här. »Arbitrium» är nödvändigt för att komplettera den mänskliga lagens brister. Brister sominte kan avhjälpas genom ökad eller förbättrad lagstiftning, utan är brister somligger i den rent mänskliga situationen. Världen är faktiskt mer komplicerad än det mänskliga förnuftet, formaliserat i en mänsklig skriven lag, någonsin förmår att beakta i dess ständiga rika flöde. Tidens gång skapar även åter och åter nya situationer, oavsett att världen vid varje enskild tidpunkt är nog komplicerad i sig.^^ Lagen hjälper endast den dömande en bit på vägen, därutöver får han tillgripasitt »arbitrium» efter bästa förmåga. Den moderna strafflagens anspråk på att vara heltäckande, att sakna »luckor i lagen», är ett annorlundaoch ett avvisat ideal. »Arbitrium» är dock alltid ett komplement, en hjälp för lagen, ej en ersättning för denna. Insikten om att förhållandet mellan »arbitrio» och lag är ett spänningsfyllt förhållande, som i värsta fall kan utvecklas till ett alternativt val mellan rigid lagpositivism och ett godtyckligt beslutsfattande, helt utan den allmängiltiga grund somrätten annars tillhandahåller, var alltid för handen.^® Lika genomgående som man hävdar behovet av »arbitrio», frihet i rättstillämpningen i skilda delar för domaren, likagenomgående hävdar man nödvändigheten av att respektera lagarna. I ett enda andetag synes dessa båda aspekter ha framförts av Petrus Falck i dennes oration år 1614 till det svenska väldets ära. Där framförs i klassicerande anda de svenska lagarnas utmärkta skick och den välbalanserade respekt inför dem som aldrig urartar till förbenad stränghet. Och i den mån något saknas hos dem, omnågot »i dessa lagar uttryckligen inte är bestämt, då avgörs dettaav klokamäns arbitrio».Den okände adelsmannen på riddarhuset uppmärksammar detsamma. Ett handlande enligt lag är önskvärt, men somman »bemälte arbitrerandedärjämte icke kunnat vara förutan» har detta ofta hänförts till de högre domstolarna på grund av dess svårhanterliga art.*^° RAP 1668. Bil. 7. Oförgripeligt votum uti placate po eder och sabbatsbrott, etc. (s. 504.). a.a. s. 504 f. (causae meritum = fallets förtjänst). Just.deputationens betänkande d. 2 juni 1741 om och huruvida en riksdagsman må i häkte inmanas etc. (Riksarkivet). F. Wteacker.» Formalismus und Naturahsmus m der neueren Rechtswissenschaft», in: Festschrift fiir Flelmut Going. Mvinchen 1982, S. 704 f. (Om språkets begränsning, verklighetens komplexitet och tidens gång.); samt Florn. Aequitas (1968) S. 213. Oratio pro Suecorum Imperio. Tiibingar 1614, s. 17 f. RAP 1668. Bil. 7. Oförgripeligt votum etc. (s. 505.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=