27 M. a. o. av gods, som innehades med begränsad arvs- och förfoganderätt och villkorlig besittningsrätt, vilket betydde att godsägarens handlingsfrihet var kraftigt inskränkt. Förvärvad gammal frälsejord blev däremot den nye ägarens avlingejord, som han kunde disponera över som han själv fann bäst. Som en osäkerhetsfaktor tillkom reduktionshotet redan på 1650-talet mot just De la Gardies typ av godsinnehav. Att han inte varit ensam omatt inse denna besvärande skillnad mellan gammalt och nytt frälse är tydligt. För De la Gardie, vars godsbildning, inklusive säteribildningen som fortgick in i det sista, ytterst har motiverats av tanken på barnens försörjningmed besittningsmässigt trygga och rationellt uppbyggda gods, blev det sålunda nödvändigt med omfattande förvärv av gammalt frälse. Med de lokala intensivstudiernas bild av skattefrälsets villkor i bagaget granskade jag sedan säteribildningen på skattefrälsejord på aggregerad nivå i samma centralt-kamerala material, som Heckscher en gång använde, men nu med systematiskt utnyttjande också av den mjukdatainformation kring varje säteribildning, som fanns publicerad i anslutning till siffermaterialet.^^ Till Fieckschers undersökningsområden, som var Uppland och Södermanland, fogades Östergötland och Småland. Resultatet avvek påtagligt frånFfeckschers, bådevad gäller antalet och andelen »drabbade» hemman och vad beträffar samma säteribildnings innebörd för bönderna. I de undersökta landskapen har sammanlagt ungefär 750 mantal skattefrälsehemman, motsvarande 7% av skattejorden, någon gång under 1600-talet berörts av säteribildning. Av detaljgranskningen framgick bl. a. att skattenaturen för en mindre del av dessa hemman inte var särskilt gammal, vilket kan tjäna somen påminnelse om 1600-talets skatteköp, som annars lätt glöms bort. Vidare framgick att en inte obetydlig del av de berörda hemmanen (25%i runda tal) inte ägdes av bönder i egentlig meningvid tiden för ränteavsöndringen eller säteribildningen. Somen beaktansvärd jordägargrupp framstod här ofrälse civila och militärabefattningshavare, vilket ger en antydan omatt 1600-talets kraftiga ökning av dessa grupper inte har lämnat de gamla jordägandeförhållandena opåverkade, med kronan, adeln och bönderna somde huvudsakliga jordägarna. Och även här framstod säteribildningen som en utdragen process, somavstannade först i och med Karl XI :s förbud 1686 mot nyanläggning av säterier. Motiven kommer man däremot inte åt i en undersökning av det här slaget, men det kan nämnas att säterianläggningarna ofta har företagits långt efter ränteavsöndringarna och först av änkor, barn eller andra arvingar till den person, som ursprungligen köpte eller donerades räntan. Det bör därför inte ha saknats tidför säteribildare och jordägare att kommaöverens, inte heller för bönderna att förvärva ersättningshemman om de önskade detta. M. Revera, Hur bönders hemman blev säterier. Ett användningsområde för frälsegodsen under storhetstiden, i Bördor, bönder, börd i 1600-talets Sverige, 1979, s. 73 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=