285 då tänkas vara att domaren av rent praktiska skäl erhöll denna behörighet att skärpa, lindra, eller somtredje alternativ fastställa det ordinarie straffet. Förklaringen torde dock vara en annan och av djupare karaktär. Såväl Farinacius som Carpzov grundar sin straffrättsteori på den kristet- stoiska filosofin, med Aristoteles och Seneca som lysande företrädare i antik tid. Senecas lära om den kristne furstens barmhärtighet, hans »Clementia», utgör för båda kriminalisterna ett grundläggande begrepp av närmast social-etisk karaktär^^ Den kristetstoiska filosofin visar sig även i deras syn på lagen. Prosper Farinacius anger således att »straff bör avvägas mot brottet».Och då brotten kan variera i hög grad på grund av skilda omständigheter vilkaän må ursäkta handlingen, än göra den mera förkastlig och straffvärd, så måste straffen givetvis avvägas mot alla dessa brottets omständigheter.^^ Men alla dessa brottets varierande omständigheter kan inte uttryckas i lagen, enligt Farinacius, endast en del och därför har bedömningen av dessa lämnats över till domarens »arbitrio». På grund av dessa brottets skiftande omständigheter må domaren variera straffet.^’ Lagen kan med andra ord endast reglera en begränsad del av alla uppdykande gärningar. Där lagen inte räcker till måste domaren utfylla, komplettera, denna med sin »arbitrio». Benedict Carpzov är lika otvetydig i ordalagen. »Emedan brotten definieras med skilda bestämningar och omständigheter vilka lagen inte har förmått uttrycka så lämnas det åt den dömandes samvetsgrannhet», lyder hans ord.^° LiksomProsper Farinacius anser Benedict Carpzov att en uttömmande redogörelse eller beskrivning av alla tänkbara brott med fullständig rekvisit-beskrivning kan aldrig ges emedan omständigheterna i det verkligalivet varierar omdömet omsåväl själva gärningen somde inblandadepersonerna.^' Ett stort antal av de brottsliga gärningar som faller under samma brottsrubricering skiljer sig alltsåoftai så hög grad frånvarandra, pågrundav skilda skäl, att anledning till att ådöma annan påföljd än lagen föreskriver är för handen. Så fort någon omständighet i det konkreta målet synes skiljasig från lagens ord har domaren rätt, men Farinacius. Praxis (1606). Lib. I. Tit. 111. qu. XVIII (särskilt n. 1 —5.), passim; samt Carpzov. Practica (1758). Qu. 16. n. 31; Qu. 17; Qu. 20; Qu. 24. n. 9; Qu. 37. n. 46; Qu. 101; Qu. 133; Qu. 142; Qu. 150. n. 8—12. Såvitt bekant finns ingen undersökning i frågan. S. von Köckritz. Die Bedeutung des Widens fiir den Verbrechensbegriff Carpzovs in der Practica nova etc. Diss. Bonn 1955, betonar Aristoteles betydelse för Carpzov och spanska senscolastiker. Men litteraturen är ytterst sparsam. Praxis (1606). Lib. 1. Tit. 111. qu. XVII. n. 8. »quod poena est commensuranda delicto». a.a. qu.XVll. n. 8. »delicta diversis circumstantiis et qualitatibus ppetrétur, ex quib. crime ipsum quädoq; sit excusabile, quädoq; aut magis atrox, et odiosum», samt n. 12. a.a. qu. XVII. n. 8-9, 12. Practica (1758). Pars 1. Qu. 24. n. 3. a.a. Pars 111. Qu. 142. n. 29. »certa doctrina dari non possit»; samt Farinacius. Praxis (1606). Lib. 1. Tit. 111. qu. XVII. n. 9.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=